14 långa veckor av hårt lutherskt arbete mellan julen och vårens första ledighet. Det skrev jag en krönika om kring tjugondag knut.
Halvvägs skrev jag en uppdatering – håll ut, vi är på god väg.
Och nu. Nu är vi i princip där.
När jag ser ut över er, mina starka och uthålliga trupper, är det inte långt ifrån att jag torkar en tår ur ögat. Genom slask har vi vandrat, genom isblåst och regn som liksom regnar nerifrån och upp, genom plötsliga snökanoner som täcker de stackars vårblommor som vågat sticka fram.
Vi har skrapat rutan på bilen så våra händer blivit nariga, vi har dragit på oss knöliga långkalsonger och bitit ihop.
Men nu är vi äntligen här. Oxveckorna är förbi.
Och på vägen har det börjat trilla in bilder på vårtecken, så att man håller modet uppe. Folk har skickat in bilder på vitsippor, blåsippor, sädesärlor, huggormar, tranor, bin, hassel – kort sagt, allt som kommit till liv igen.
Och med det här vill jag säga tack för alla bilder ni skickat in för den här gången. Nu får det vara slut, för nu deklarerar vi att våren kommen!