Han är ganska ensam. Muller är vd, styrelseordförande och samtliga ledamöter i ett företag som inte kan betala lön till sina anställda. Alla med någon form av grundläggande kunskap i företagsekonomi inser att Victor Muller är en hästhandlare. Tillsammans med sina ryska och kinesiska samarbetspartners ska holländaren, som drömde om att bygga sportbilar, rädda Saab från sotdöden. Det är Mission Impossible. Förutsättningarna för att äga en bilfabrik är att fabriken säljer tillräckligt med bilar. Pojkdrömmar betalar varken lokalhyror eller löner. Regeringens kritiker har rätt i en sak. Statsminister Fredrik Reinfeldt, och näringsminister Maud Olofsson, har sällan lyft fram Saabs betydelse för Sverige. Saab är ett varumärke som bör gå till historieböckerna med stolthet; inte med en sval axelryckning från politiker som föredrar att köra Ford.
Men av samma anledning är det märkligt att så många valt att lita på Victor Muller. Muller släpar ett respektabelt varumärke i smutsen. Den flygande holländaren får ett stycke industrihistoria att framstå som en personlig leksak. Pengarna är slut. Kronofogden behandlar sextioåtta ärenden med anknytning till Saab. Skulderna från underleverantörer hopar sig; efter junilönen väntar julilönen, efter julilönen väntar augustilönen. Facket kan när som helst begära företaget i konkurs. Hittills har IF Metall gjort ett imponerande arbete med att erbjuda sina medlemmar snabblån – men hjälpen är som att bota en massiv blödning med ett plåster, som att gå ut i krig med en klippdocka. Det lär inte sluta lyckligt.