‒Visst smälter man?
Min kompis Johanna hade köpt en mops. Egentligen inte till sig själv, utan till sin kära mormor som behövde muntras upp med en go och glad varelse. En mops stämde in på alla mormoderns kriterier. Utom möjligen det där vakthundiga.
Nu var det mitt i vintern, jag satt inlindad i en ullfilt i det råkalla ridhuset Johanna äger och skulle precis dra i gång kvällens dressyrlektioner. Som en lycklig raket rusar hundvarelsen rakt upp i min famn. En millisekund senare har hon borrat in hela sin överflödshudiga kropp under filten.
‒Funkar även som värmedyna, hojtade Johanna och försvann tillbaka till stallet. Möjligen mumlandes något om kommande valpar.
Där satt jag. I hjärtat fanns en tagg av saknad efter vår egen hund, den irländska settern Frillan, som vi ett par månader tidigare hastigt tvingats avliva. Jag messade en bild till maken.
"Ooooh, precis en sådan jag alltid drömt om!", svarade han, aningens lite för snabbt.
Nu bor ridhusmopsens dotter i vårt lilla torp. Och jag undrar ibland hur det gick till? Hur en hund med knorr nästlade sig in hos setterfamiljen?
Svaret ligger nog i omtolkningen av att just mopsa sig. För tro inte att mopseri är synonymt med stödderi. Att mopsa sig innebär i detta hushåll numera att ständigt överösa de tvåbenta i flocken med kärlek, glädje och oförtruten entusiasm.
Kanske samma mopseri Johanna använde när hon planterade mopstanken hos maken till en ledsen väninna.