Viktig historik över Europas brott

Hur beskriver man ett sådant lidande? Hur föreställa sig skräcken, förnedringen? Hur får man läsaren att för ett kort ögonblick inse vilket enormt brott främst européerna har utsatt andra för?
Och går det ens att föra en saklig diskussion om att en stor del av vår välfärd grundas på mord?
I Kolonialismens svarta bok gör en grupp franska historiker och antropologer det enda möjliga: De håller beskrivningen nykter och objektiv. Inga onödiga snyftanden, fram med alla nakna fakta i ljuset och blunda inte för nåt, inte ens för de fördelar som kolonialismen har inneburit för de koloniserade hur cyniskt det än kan låta.
I den cirka niohundrasidor tjocka boken finns det mesta med. England, Holland, Portugal, Spanien, USA, Australien, Tyskland, Belgien (glömmer jag någon?) under de femhundra åren som gått sen Columbus har västvärlden fått mycket på sitt samvete.

Jag tror inte att man kan undervärdera kolonialismens betydelse för hur världen ser ut idag. Att dränera länder på tillgångar är det bästa sättet att skaffa sig ekonomiskt försprång. Tragiskt nog har ojämlikheten bestått, även efter den stora avkoloniseringen i mitten av 1900-talet då flera länder i Afrika blev självständiga. Råvarorna tillhör fortfarande inte de länder där de utvinns, utan utländska företag.
Är allt européernas fel? Kolonisatörerna kom väl inte bara med vapen? Byggde inte holländarna upp Indonesiens infrastruktur, vaccinerade inte missionärerna i Afrika tusentals människor?
Det är sant. Och samtidigt så typiskt för den moderna civilisationen, för förnuftet och upplysningen:
Samtidigt som arméerna utrotade hela städer gick någon längst bak med vaccin.
Vänsterdebattörer har en tendens att framställa kolonisation som nåt typiskt europeiskt. Marc Ferro och hans kollegor går inte i den fällan. Japan var en gång en mäktig kolonialstat. Ryssland är det fortfarande. I Tjetjenien har ryska staten och maffian ingått ett informellt samarbete i plundring av oljan.

I likhet med syskonboken om kommunismens brott (på svenska 1999) är Kolonialismens svarta bok fantastisk historieskrivning. Femhundra år är omöjliga att sammanfatta (som Marc Ferro visar i sin en aning röriga inledning), men enskilda öden ger läsaren små glimtar av insikt i det oerhörda, i det som är för ont för att begripa.Skövlandet av Nordamerika sju miljoner indianer blev tvåhundrafemtiotusen och dagens profiterande på Afrikas naturtillgångar är inte väsensskilda.
Jag känner inte till många böcker viktigare än den här.