Därefter kom livet emellan. Medan Socialstyrelsen har behandlat kvinnans ärande, har vi andra diskuterat alltifrån otrohetsskandaler till vulkanutbrott. Alla som är lyckliga nog att ha sin hälsa i behåll, har fått andra saker att tänka på.
Det är en lyx som kvinnan saknar.
När Socialstyrelsen i går meddelade sitt besked – att kvinnan ges rätten, att avbryta sin livsupprättande behandling - gör expertisen vad som borde ha gjorts när hennes önskan blev offentlig. Socialstyrelsen lyssnar på hon som har funderat mest på situationen, på hon som beslutets konsekvenser påverkar allra mest.
Kvinnan får möjligheten att bestämma över sin egen död. Om hon väljer att använda sig av sin möjlighet, kan Socialstyrelsens besked inte vara fel. Ingen annan än kvinnan själv är i närheten av att förstå hennes känslor, eller vad hon har gått igenom, för att komma fram till ett sådan vilja.
Vi andra kan försöka att förstå. Vi kan försöka att förstå hur det känns att vara en fånge i sin egen kropp och veta att chansen till villkorlig frigivning är noll. Däremot har ingen av oss kunskapen som krävs för att kunna fördöma kvinnans önskan att dö.
Oavsett utgången är hennes beslut rätt och riktigt.
Det är möjligt att Socialstyrelsens besked ger debattvågorna nya toppar. Många kommer att mena att livet är en gåva som inte kan ersättas, andra kommer att ge kvinnan sitt fulla stöd.
Den vidare debatten om eutanasi bör föras med värdighet. Den totalförlamade 32-åriga kvinnan har varit sjuk under större delen av sitt liv – hennes sista kraftansträngning att ta makten över sin egen död, gör att hon förtjänar mer respekt än att enbart reduceras till offer.