Viktigt om liv och död

Våra sympatier är förstås hos dessa kvinnor, när de drabbas av Franska revolutionens skräckvälde och religiös och adlig överhet ska utraderas.
Tydlig är här också Johanna Garpes nya uppsättning av ”Karmelitsystrarna” med att visa en fransk adelsfamilj som paratiserande med sitt bakelseätande och vindrickande. Inte konstigt då att deras känsliga dotter Blanche vill bli nunna. Och samtidigt begripligt att hon har svårare än andra med att ge upp allt eget för klostrets hårda löften. Elin Rombo är som självlysande i denna roll, i sin inlevelse och brinnande sång.
Fantastiskt starkt berör också Marianne Eklöf som den gamla döende priorinnan med sina tvivel och sin dödsskräck, i stor kontrast till Susanne Véghs benhårt troende Moder Marie.
Men vi vet i dag att religiös tro kan ha fanatismen som granne. Och den kristna kyrkans historia med korståg och inkvisition är ingen läsning för känsliga själar.
I dag vet vi också att fanatism ofta leder till terror och att en störtad diktator bara ersätts av en annan skräckregim. Och att även demokratiska system hotas av rasism och främlingsfientlighet.
Men hör sådant till denna opera?
Delvis är det bra att regissören inte litat på att vi läser in detta själva. Alltså projicerar hon ovanför nunnorna in svartvita bilder av fattigdom och svält och krigets fasor.
Så långt är jag med men inte när jag i slutscenen från upplyst salong får se tanten med handväskan slå till en Jimmie Åkesson-gestalt, när denne tillsammans med andra stillatigande nutidsmänniskor ser på hur nunnorna skjuts.
Om inte annat stör det Poulencs musik, som här kulminerar med giljotinens skräckinjagande ljud och summerar tre timmars växling mellan sensibelt stöd för nunnornas dialoger och svepande känslosamt fransk klangmodernism.
Hovkapellet och fransmannen Marc Soustrot har då visat sig känsliga med allt från ekon av gregoriansk gång och Monteverdis flerstämmighet till allt det nya som var möjligt efter Debussy.
Värt att notera är att i kväll denna måndag visar tv ”Anno 1790”, en ny dramaserie om revolutionstidens Sverige.
Jag hoppas den blir i alla fall hälften så djupsinnig.