Vilks, friheten och anständigheten

Lars Vilks är en provokatör. Att hans budskap kan uppfattas som hädiskt för en djupt troende muslim, är inte svårt att förstå. Den filmsnutt som visades i Uppsala universitets lokaler är dock inte olaglig. Även om det kan framstå som både taskigt och plumpt, så har alla har en rätt att häda.
Det fria ordet bygger samtidigt – även om det kan låta som en motsats – på vissa grundläggande gränsdragningar, sådant som gör den öppna debatten möjlig. Rätten till en åsikt är självklar, rätten att få framföra den likaså.
Ingen ska frukta för sitt liv eller sina närståendes för att uttrycka en åsikt. Inte heller finns någon automatisk rätt att förnedra eller baktala andra.
Därför har vi lagar - om förtal och hets mot folkgrupp och så vidare Därför har vi inom medierna ett system med ansvariga utgivare. Varje arena för debatt har sina ramar – med lagar som fundament.
En gång i tiden fördes en kamp för att oberoende dagstidningar skulle få tryckas även om de kritiserade statsmakten.
En gång i tiden fördes en kamp för att få utöva sin tro på ett sätt som avvek från den gängse normen.
En gång i tiden fördes en kamp för att få säga sin åsikt om kung, överhet och kyrka.
Nya tider, nya kamper.
Ilskan hos dem som kände eller känner sig förolämpade av Lars Vilks budskap, går alltså att förstå. Men försöken att tysta honom ska aldrig accepteras – och tydligt markeras emot.
Därför var det olyckligt att hans framträdande avbröts hellre än att bråkmakarna tvingades lämna lokalen.
Lars Vilks har rätt att kritisera islam eller rita rondellhundar, inom lagens råmärken. Det får vi aldrig tappa bort. Rätten att kritisera Lars Vilks är lika självklar.
Men i Uppsala – i universitetets, lärdomens och kunskapens miljöer – blev det så att den upprörda mobben fick bestämma. Det fria ordet kapitulerade – av säkerhetsskäl.