Vill omdefiniera ålderdomen

Som baby-boom, som historiens första tonåringar, 68-rörelse, yuppies och som nedmonterare av den så kallade svenska modellen.
Nu, som pensionärer, är de redo att för alltid förändra vad det innebär att vara gammal.
När jag läser Bodil Jönssons nya bok, kallad ”När horisonten flyttar sig”, inser jag att det under de senaste 25 åren – någon gång mellan det att fyrtiotalisternas föräldrar blev gamla och de själva blev det – har skett en revolution. Att bli 65, 70 och 80 år tycks inte längre vara synonymt med successivt förfall, som på den klassiska affischen där 50-åringen står på toppen av livets trappa och det därefter bär utför.
Enligt Jönsson måste ålderdomen omdefinieras. Dagens och morgondagens äldre vill, menar hon, fortsätta utvecklas och tack vare en förbättrad sjukvård och ett ökat allmäntillstånd kan en 82-åring vara flera steg längre upp på den där trappan än en 18-åring.
Om bara vi andra, och de äldre själva, insåg allt detta skulle en enorm resurs frigöras, gissar Jönsson. I stället för att oroa sig över hur samhället ska försörja den växande äldre befolkningen vänder författaren på frågan: Är det inte fantastiskt att människor kan leva ett gott liv femton eller tjugo år längre i dag än för bara några decennier sedan?
Det ovan nämnda kostnadsproblemet berör hon knappt, men genom att peka på pensionärernas erfarenhet och kunskap gissar jag att hon hoppas att många ska jobba längre upp i åldrarna, i alla fall deltid. Inte för att man måste, utan för att man söker gemenskap och nya erfarenheter.
Och sant är ju att den stora kunskapsförlust en pensionering innebär för en arbetsplats borde kunna mildras avsevärt.
Konkreta mål och tillvägagångssätt är inget man bör vänta sig av ”När horisonten flyttar sig”. Liksom i sin storsäljare ”Tio tankar om tid” föredrar Bodil Jönsson att så tankefrön, att presentera idéer och iakttagelser. Sen är det upp till läsaren att tänka vidare.
Visst kan man invända att hennes vision är hurtigt optimistisk (att ”kunskap” skulle vara det som ligger människan varmast om hjärtat tror jag inte ett ögonblick på, det är en forskares preferenser upphöjda till norm), men hon är nåt på spåren.
Världen är i rörelse, snabbare för varje år tycks det som, och den förändras minst lika mycket för en 82- som en 18-åring.