Vilse och illamående
Det finns tre saker som jag avskyr, hatar. Snö, ormar och att gå vilse.
För fyra, kanske fem år sedan, var jag och en kompis, Viktor, ute i skogen intill Viktors hus. Viktor, som är en stenhård bondgrabb visste hur man skulle navigera sig i skogen, och jag kände att jag kunde lita på hans omdöme.
Efter ett par timmars lek och springande i skogen ville vi hem och äta.
Jag är skitsäker på att vi ska hitåt, sa Viktor och pekade mot ett öppet fält.
Konstigt nog hittade vi inte huset.
Efter ytterligare försök funderade vi på att ge upp. Det började skymma, och varken jag eller Viktor hade någon mobil med oss.
Frågorna om att slå upp läger över natten började surra i huvudet: var är det minst blåsigt, finns det farliga djur, blir det kallt? Men innan vi bestämde oss gick vi upp för en liten kulle för att möjligtvis se hur långt det var innan solen gick ner.
Helt plötsligt släppte magontet och tårarna rann nästan över för bakom en stor sten såg man det faluröda huset. Allt var frid och fröjd.
En rolig parantes: På höstlovet var jag
i New York och gissa vad, jag gick vilse(!).
Frågorna om att tälta på Manhattan dök tack och lov inte upp jag tog en taxi.
Så jobbar vi med nyheter