Bakgrunden till denna anklagelse är att Alliansen på EU-nivå argumenterat för att ändra unionens fattigdomsmått. Fram till i år har ett relativt mått använts, det vill säg fattigdom har mätts i relation till övriga inkomster i samhället.
Alla som tjänar under 60 procent av medianinkomsten har betraktats som fattiga.
Med ett sådant mått kan fattigdomen öka även om alla får det bättre, rent materiellt. Motsatsen är ett absolut mått, där fattigdomen definieras som en viss levnadsnivå. Då blir fattigdom oberoende av vad andra i samhället tjänar.
Egentligen borde det vara självklart att ett absolut mått används. Fattigdom är ett tillstånd av nöd då man ej har råd med grundläggande konsumtion. Relativa mått mäter inkomstfördelning. Det är en helt annan sak.
Dessutom blir det med relativa mått svårare att göra jämförelser. I vissa länder kommer man vara fattig om man inte har råd med en mobiltelefon, i andra kommer man inte vara det.
När Sommestad skriver att det relativa måttet är ”vetenskapligt väl förankrat” är det en sanning med stor modifikation. Det finns en mängd olika sätt att mäta fattigdom som är vetenskapligt vedertagna.
I dagens digitaliserade värld borde frågan om vilket som ska redovisas som offentlig statistik inte ens behöva diskuteras. Ett par knapptryckningar räcker för att räkna ut fattigdomen på en mängd olika sätt. Det ärliga för alla länder borde därför vara att redovisa fattigdomen både i relativa och absoluta termer.
Att slå fast ett enskilt mått som absolut sanning vore mycket farligt.
Inte minst eftersom det alltid är en het debatt kring om en jämn inkomstfördelning är att föredra. I centrum för diskussionen ligger frågan om de fattigare kan blir färre även när inkomstklyftorna ökar. Definierar man fattigdom i relation till andras inkomster blir det en omöjlighet. Det är en oärlig vetenskaplig metod. Vill man argumentera för minskade klyftor bör man göra det på andra vis.
Fattigdom är ett tillstånd av nöd, inte av att ha färre tv-apparater än sin granne.
Vilseledande om fattigdom
Lena Sommestad har aldrig varit någon av våra mest färgstarka politiker. Trots att hon var Sveriges miljöminister under hela den föregående mandatperioden är det få svenskar som vet vem hon är. Sedan regeringsskiftet har hon försökt skapa debatt ett antal gånger genom diverse debattartiklar, senast i förra veckan då hon attackerade regeringen för att ”dölja ökande inkomstklyftor”.
Så jobbar vi med nyheter