Visa pattarna så får du popcorn" lyder en vanlig slogan som kan ses på festivalcampingar landet runt. Vad man måste göra för att få chips ska vi inte ens prata om.
Det är lätt att känna sig som tant PK när man vandrar runt på Bråvalla. Eller åtminstone som tant Väldigt gammal och stel. "Shit, kan det där ens kallas shorts?". Typ så. För att nämna det som gör sig i skriven text.
Fast till saken hör att jag alltid känt mig gammal och stel i de här sammanhangen. Så det hela har nog inte så mycket med 31-årigheten att göra som med att jag helt enkelt råkade födas som tant.
Lite komplicerat var det faktiskt för sisådär tio, femton år sedan. För då hörde de flesta av mina vänner till en kategori som bra gärna åkte på festivaler för att springa runt i knappt-ens-shorts, och som inte ägnade en tanke åt sakerna som oroade mig.
Som den högst oklara hemfärden. Vad som skulle kunna hända efter ett alltför stort Castillo de Gredos-intag. Om det inte var bättre att köpa chips på Ica. Och hur man skulle få tag i ett eluttag för att kunna plattånga luggen.
En hel del bra band spelade ju på de där festivalerna, dessutom. Små, amerikanska indieband vars importerade album (i forntidsformatet cd) jag hade lagt ett halvt studiebidrag på i den legendariska Göteborgsaffären Skivhugget. Såg jag dem inte nu skulle jag typ aldrig få se dem. Nånsin.
Som tur var fanns det mellanting. Som Accelerator, en endagsfestival som ägde rum mitt inne i stan i Göteborg och Stockholm och där många av de nya, intressanta banden spelade.
2003 såg jag exempelvis Kings of Leon – då ett gäng okända, håriga snubbar som just hade släppt sin första singel. Förra året, när jag var på Bråvalla som reporter, var de ett av de största dragplåstren.
Vi träffade ett gäng Gnestakillar på campingen, fotografen och jag. En av dem var så peppad på just Kings of Leon att han knappt kunde bärga sig. Sällan har jag väl känt mig så mycket som en tant som när jag kunde berätta för honom att jag minsann sett deras första Sverigespelning.
En glad tant, dock. Det bestående intrycket från mina två besök från Bråvalla är att det finns sjukt mycket glädje bland scenerna och tälten.
I år är vår reporter Björn Gustavsson på plats och fångar upp den.
Hanna Svensson