Visioner som ryms i en formelsamling

Statsministern åtnjuter en popularitet som sannolikt överträffar alla förväntningar. Han inte bara styr landet, han regerar också i partiledarsfären. Den enda utmanaren ifråga om förtroende, Maria Wetterstrand (MP), är på väg att avgå och Socialdemokraterna är ledarlöst.
Samtidigt höjs röster inom Alliansen: Regeringen måste vilja något mer än att förvalta till 2014.
Statsministerns replik är krasst samhällsekonomisk: Regeringens politik ska uppmuntra fler, framför allt kvinnor, att arbeta mer. Det är visionen. Det där värderingsskiftet som ofta efterlyses, får haka på så gott det går.
Signalerna från statsministern och från finansminister Anders Borg kan därmed fogas samman. Antalet arbetade timmar ska öka. Regeringen kommer att föra en ekonomisk politik som aktivt flirtar med de breda inkomstgrupperna. En viktig del är att minska kvinnors oavlönade arbete i hemmet. Med jämställdhetsbonus, jobb- och skatteavdrag ska fler kvinnor lockas att jobba heltid och färre jobba deltid. Utan att behöva lagstifta om det.
Utöver detta finns utrymme för åtgärder stimulerar utvecklingen inom tjänstesektorn. Näringslivet lär få ett köttben i form av sänkt bolagsskatt, vilket samtidigt är ett sätt att utnyttja tillfället att locka företag från krisande EU-ekonomier som tvingas höja företagsbeskattning och annat. Fördelarna av Sveriges gynnsamma statsfinansiella läge ska maximeras. Det blir mycket ekonomi, mindre med ideologi.
Strategiskt är detta en smart agenda. Väljarna som Moderaterna har vunnit från andra sidan blockgränsen ska bli kvar i famnen. Det som saknas är en mer uttalad grön tillväxtagenda. Men ytan för konkurrerande partier minimeras inför 2014. I stort är det nog nära vad ett modernt socialdemokratiskt parti hade velat göra vid makten.
Något större utrymme för samarbetspartiernas profilfrågor ser det inte heller ut att bli. I stället för stora principiella förändringar som förändrad Las och slopad värnskatt, blir det mer jobbavdrag, mer ROT och RUT och höjd gräns för när man börjar betala statlig inkomstskatt.
Så dominerar Fredrik Reinfeldt och Anders Borg den politiska scenen. De bärande visionerna kan i princip förklaras med en formelsamling och en miniräknare. Men bakom detta döljer sig även svaret på frågan varför såväl samarbetspartierna som den politiska huvudmotståndaren inte riktigt vet vart de ska ta vägen.