Som aktiv i en förening som hjälper övergivna hundar har jag de senaste åren funderat mycket på vad ett liv betyder.
Spanien har en djurskyddslag, men det allra vanligaste är att polisen inte ens bryr sig om att utreda anmält djurplågeri. Det finns en mycket lång tradition med tjurfäktning, kast av levande get från kyrktorn, hängning av mindre bra jakthundar etcetera.
I Sverige har SVA nu börjat utföra obduktioner av djur som vanvårdats och/eller misshandlats till döds. Anledningen är att domstolarna ofta har mycket svårt att få fram tillräckliga bevis för att kunna fälla dem som är misstänkta för djurplågeri. Jämfört med Spanien har vi i Sverige i allmänhet större respekt för djurs liv, vilket är en av de saker jag uppskattar i Sverige.
Jag upprörs tyvärr ändå ofta av vissa människors sätt att se på och behandla djur, både tama och vilda. Min erfarenhet är att den människa, som helt utan medkänsla kan behandla sina eller andras husdjur eller vilda djur i naturen på ett grymt och respektlöst sätt, även saknar empatisk förmåga i samspelet med människor.
På väg hem i dag med mina båda spanska hundar i bilen upplevde jag något, som fick mig att skriva det här. Jag kom körande på raksträckan på Stenbrovägen, där maxhastigheten är 40. Jag såg då en kvinna som stod still och tittade ut på vägen och jag såg också en mycket liten ensam igelkott mitt på vägen. Den kämpade på med sina små ben över den stora asfaltsytan med stor fara för sitt liv. Givetvis saktade jag in och det var tomt på bilar från båda hållen och fri sikt. Jag stannade för att markera för andra bilister att det fanns ett ”hinder” på vägen.
När jag såg den lilla igelkotten försvinna in i gräset på andra sidan, började jag sakta rulla och blev omkörd av en bilist i mycket mer än 40. Kanske såg han inte ens att min bil stod still och måste i sista stund svänga ut och köra förbi. Den fråga som direkt kom upp för mig då, var: vad betyder ett liv? För mig gäller den frågan inte alls bara människor.
Kajsa Olsson-Gustaver