Charles Xavier (James McAvoy) är en flirtig och nybliven doktor i genetik i Oxford som är expert på mutationer. Inte så konstigt, med tanke på att han själv har förmågan att läsa och kontrollera andra människors tankar och att hans enda vän är den mänskliga kameleonten Raven (Jennifer Lawrence).
Efter att Charles har kontaktats av en CIA-agent (Rose Byrne) samlar han ihop ett gäng goda mutanter för att bekämpa en Mangele-liknande nazist (Kevin Bacon) beredd att starta tredje världskriget. Charles väg korsas också av mutanten Erik Lensherr (Michael Fassbender), som har en magnetisk förmåga, och hyser ett personligt hat till nazisten.
Varken McAvoy eller Fassbender är det minsta lika de äldre versionerna av samma rollfigurer. Men det gör inte ett skvatt. De lyckas alldeles förträffligt med att skapa sina egna, karismatiska och unga figurer. Men för att återknyta till de tidigare filmerna syns ett par av rollfigurerna i dem i cameoroller. Jag saknade dem dock inte.
För X-Men: First Class börjar liksom om på en ny och fräsch kula. I en både dramatiskt gripande, charmigt komisk och – naturligtvis – hårt actionladdad stil. Med mycket tjusiga effekter, en stark och underhållande historia samt en lyckad 60-talsstämning som känns lånad från en James Bond-film under kalla kriget.
Det märks att skådespelarna har roligt. Och det smittar. Dessutom spinns det förstås vidare inte bara på mutanternas superhjältekrafter utan också på den förbannelse och det utanförskap som de lever med.
X-Men-sagan blickar bakåt
Redan den fjärde filmen, X-Men Origins: Wolverine (2009), skildrade både filmseriens och den tecknade Marvel-seriens populäraste karaktärs bakgrund. Nu är det dags att gå ännu längre tillbaka i tiden och berätta historien om tiden då rullstolsburne Professor X (Patrick Stewart) och hans ärkefiende Magneto (Ian McKellen) faktiskt var vänner. Den tar oss tillbaka till början av 1960-talet och ger oss en ny vinkel på bland annat Kubakrisen.
Så jobbar vi med nyheter