Men det var egentligen inte det som var ganska slående i filmen utan de utdragna mobbningsattackerna. Helt plötsligt förflyttade man sig själv tillbaka i tiden. Inte så konstigt kanske eftersom filmen utspelar sig på 1980-talet när jag själv gick på högstadiet.
Alla mobbare, som tyckt att han eller hon skulle stöka till i mitt liv, passerade revy. Men det är konstigt ändå. På den tiden såg de betydligt mer skrämmande ut. Stora och nästan vuxna och med så mycket rätt att bestämma över mig – tyckte jag då i varje fall.
När man tittade på filmen så såg man mobbarna ur en vuxens persons ögon
i stället. Små, taniga och ganska ynkliga
i sina sätt att vara, inte alls skrämmande.
Och de, mina mobbare, var inte det egentligen. Tjocka och med problemhy eller rödhåriga och taniga, egentligen själva tilltänkta mobbningsoffer om inte de vänt på situationen. Och ofta från problemhem där de säkert inte hade det allt för roligt.
Men själv minns jag gatloppen man fick göra mellan franskan och mattelektionen, den långa korridoren där de alltid hängde och mitt bultande hjärta. Visst kunde man ta omvägen utomhus, men då riskerade man samtidigt att komma någon minut försent till lektionen. Bättre då att bita ihop och ta sig igenom problemet resonerade jag för det mesta.
Inte för att jag blev slagen utan det var mer knuffar och glåpord och jag var inte en av de värst drabbade på skolan heller. Det fanns somliga som hade det betydligt värre.
En gång blev jag jagad av en kille med kniv, men det var en enstaka händelse och hände faktiskt när jag gick i första klass.
Det är konstigt hur lätt man blir placerad i en grupp i skolan. Mobbare nosar snabbt upp sina offer, det är nästan så att de från början är tilldelad sin roll. Att det finns något speciellt i generna som säger att en person ska bli mobbare och en annan offer för som sagt kunde mina mobbare helt klart ha varit offer också om man tittar på deras livssituation och utseende.
Tänk om man hade haft sina vuxenögon då för 35 år sedan, så att man kunde ha sett hur ynkliga de egentligen var. Tänk om man bara kunde ha rutit i och bett dem dra någonstans. Att man själv vågat säga några nedvärderande ord. Jag säger dem i mitt huvud nu, men jag vet att de egentligen inte förtjänar något av min tid i dag.
För alla som blir mobbade i dag, tänk till och försök se din mobbare som han eller hon egentligen är, så kanske du kan skaka av dig offermanteln. Önskar att jag hade gjort det.