Zlatan respekterar inte det svenska landslaget
Från Zlatan.
Efter ett uselt VM och ett långfinger åt Lars Lagerbäck och hans regler kändes det liksom som att det kvittade. Ville inte Zlatan spela i landslaget so fine.
Det kändes som att det gick rätt bra ändå.
Marcus Allbäck gick in och låg bakom segern mot Spanien i EM-kvalet men precis lagom som man började glömma bort Zlatan i landslagssammanhang så dök han upp igen.
För någon månad sedan var bråket över, Lagerbäck och huvudpersonen själv hade talats vid och nu var Zlatan redo för spel igen.
Men nu har det svängt.
Igen.
Utan att egentligen veta något om den infekterade affären så känns det som att Zlatan bara vill spela i landslaget när han själv behöver det. När han behöver komma i form, byta de hårda italienska försvararna mot isländska, få välbehövligt break och träffa kompisar och familjen.
Just nu behöver han inte det.
Inte nu när han är hyllad, spelet är på topp, målskyttet lossnat och Inter krossar rekord.
Då kommer en tjurskallighet, ett sätt att klämma åt Lagerbäck och något av ett få se hur bra dom klarar sig utan mig nu fram.
Zlatans nej till landslaget är långt ifrån det första. Det räcker med att gå tillbaka till 90-talet. Då gällde det Pär Zetterberg och tio år innan honom var det Torbjörn Nilsson som i perioder inte hade någon lust till landslagsspel.
Nu är vi där igen.
En av våra största spelare bojkottar spel i vårt kanske käraste landslag. Zlatan anser sig ha blivit orättvist behandlad och det är fine det också. Det får han gärna tycka. Men att, som vissa gör, kritisera Lars Lagerbäck för dåligt ledarskap är bara löjligt. Det går inte att ha 22 olika regler i ett landslag det som gäller för en måste gälla för alla.
Att sedan en spelare är tjurig, långsint och, vågar jag påstå, omogen är inget resultat av dåligt ledarskap.
Snarare en brist av något som Zlatan värderar så högt.
Bristen av respekt för landslagskamrater, landslagsledning och framförallt sina fans.
Så jobbar vi med nyheter