"En personbil på väg mot Oxelösund krockade med en älg vid 16-tiden på fredagseftermiddagen. Bilen var på väg söderut från Nyköping när en älg for ut på motorvägen i höjd vid Stjärnholm".
Ovanstående är saxat från den tidningsnotis om viltolyckan och oftast slutar historien där, åtminstone i tidningsspalterna. Men nu sitter vi hemma hos Maria Aronsson och hennes dotter Amanda Aronsson Dahlin i Oxelösund, de två personerna som satt i bilen.
– Vi hade verkligen änglavakt, säger Maria och berättar hur hon i mörkret upptäckte älgen alldeles försent i bilens halvljus.
Älgen dog i kollisionen och när Maria vaknade till stod bilen med fronten mot trafikriktningen och det var glas överallt. Dottern Amanda som satt på passagerarplatsen blödde ordentligt från ansiktet. Sviterna av det syns tydligt nu, några dagar senare. Nyss hemkommen från vårdcentralen har hon ett rejält sår i pannan som tejpats ihop.
– De har plockat bort glas som satt i kroppen, säger hon och visar upp bandage på armarna, ett av dem farligt nära pulsådern.
– Och jag har fortfarande lite glas kvar i hårbotten, fortsätter hon.
Maria klarade sig nästan helt utan skador. Trots allt hade de båda tur i oturen. Mest av allt är de tacksamma över hjälpen de fick från allt från privatpersoner till vårdpersonal och räddningstjänst.
– När jag tog mig ur bilen och skulle hjälpa Amanda, kände jag att det vek sig. Då kom en kille som hade klivit ur bilen och fångade upp mig. Han höll om mig medan jag skrek efter Amanda, han måste ha blivit döv. Synd att jag inte fick veta vem han var, berättar hon.
En annan privatperson som stannade var vårdutbildad, slet av sig sin kjol och stoppade blodflödet i Amandas ansikte med den. En annan privatperson lånade ut sin sjal som nu ligger i tvättkorgen för att bli ren från blod.
Maria har kört bil efter händelsen, men det var ingen rolig upplevelse.
– Jag bad min son Adam hålla koll på sidorna av vägen efter djur och tyckte att folk körde om mig så fort hela tiden. Men det visade sig att jag bara körde i 75 kilometer i timmen och höll krampaktigt i ratten. Men jag hann se att Amandas rosa nackkudde låg kvar i diket.