För Peter Liikanen Lauge och Elena Lauge började allt när ettårige sonen Milton drabbades av kräkningar och kraftig diarré. Barn- och ungdomsmottagningen i Nyköping kontaktades, som förklarade att det kunde vara en biverkning från antibiotikan som pojken fått för en tidigare lunginflammation.
Milton blev ordinerad medicin som skulle dämpa illamåendet och diarrén. Det funkade bara i en dag, förklarar Peter.
– Allmäntillståndet blev sämre och sämre, han ville inte äta eller dricka, var slö och ledsen. Han gick ned i vikt och ögonen sjönk in, säger han.
I den klagoanmälan som Peter nu skickat in till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) beskriver han hur samtalen till barnmottagningen avlöste varandra, och hur läkaren fortsatte att ordinera mer av samma medicin – istället för att kalla in Milton för en bedömning.
– Det tär psykiskt. Min fru drömde om hur skulle förlora sonen, säger Peter.
När läget förvärrades ytterligare åkte de in till akutmottagningen på Nyköpings lasarett, där man konstaterade att Milton led av vätskebrist och behövde vård på Mälarsjukhusets barnavdelning i Eskilstuna.
Läkaren på akuten i Nyköping ansåg att ambulanstransport inte var aktuellt, förklarar Peter, eftersom Miltons tillstånd inte bedömdes som akut. Föräldrarna blev informerade om att de kunde åka till Mälarsjukhuset i lugn takt.
Väl på plats blev situationen betydligt mer alarmerande, förklarar Peter. Normala värden på vätskenivåerna ska ligga på mellan -3 och 3 – Miltons värde låg på -14.
– De hade inte ens tid att sätta något bedövande plåster innan de satte dropp. De fick sticka honom utan det, säger Peter, som berättar att droppet blev en vidare utmaning eftersom blodkärlen sprack på grund av uttorkningen.
– De sa "lyckas vi inte sätta droppet i foten måste vi sticka i ljumsken eller halsen". Hade inte det funkat hade de blivit tvungna att borra upp ett hål i knät.
Så långt gick det aldrig. Droppet sattes in och de efterföljande dagarna började Milton att återhämta sig. Under söndagen kunde han skrivas ut.
Diana Bornstein Welff, verksamhetschef för barn- och ungdomskliniken i Sörmland, förklarar att hon kommer följa upp ärendet.
– Jag beklagar verkligen att den här familjen känner att de inte fått rätt hjälp. Jag har som rutin att bjuda in till särskilda samtal med patienter, och det kommer jag göra i det här fallet, säger hon.
Varför kallar man inte in till en bedömning när ordinerad medicin inte fungerar?
– Jag kan inte svara på hur man har gjort bedömningarna, eftersom jag inte haft möjlighet att sätta mig in det här än. Det låter för mig som man inte har lyssnat tillräckligt bra då.