I boken "Mirakel" trÀffar huvudpersonen Rakel en man med plommonstop. Ett spöke som det visar sig att bara hon kan se.
Magisk realism. Det Àr en litterÀr genre som oxelösundaren Elisabeth HÀll inte visste namnet pÄ innan hon skrivit sin debutroman som visade sig kvala in i just det facket.
â Det finns inslag av sĂ„dant som inte finns pĂ„ riktigt, men det Ă€r inte det centrala i berĂ€ttelsen, sĂ€ger Elisabeth HĂ€ll.
Den första riktiga snön har precis fallit över Danvik i Oxelösund och i HÀlls trÀdgÄrd hÄller snögubbarna pÄ att vÀxa till sig.
I höstas kom Elisabeths debutroman ut. âMirakelâ handlar om en kvinna "som lĂ„ter andra vara i fred â och oftast lĂ„ter andra henne vara i fredâ.
â Boken handlar om den resa hon gör. Hon gör saker vĂ€ldigt mycket pĂ„ sitt sĂ€tt, beter sig ganska fyrkantigt och tar inte Ă„t sig av sociala koder, berĂ€ttar Elisabeth.
Det visar sig dock snart att hon kan se och höra spöken. Spöken som behöver hennes hjÀlp.
â Det gör att hon tvingas ta kontakt med folk och blir lite mjukare. Hon fĂ„r till och med en vĂ€n, fortsĂ€tter Elisabeth.
Historien utspelar sig inte pÄ nÄgon namngiven plats, men den uppmÀrksamma kan ana Nyköpings stadskÀrna mellan raderna.
â Jag har haft gatorna i Nyköping i huvudet nĂ€r jag skrivit, Ă€ven om det inte Ă€r namngivet.
Till vardags arbetar hon som förÀndringsledare pÄ Region Sörmland och skrivandet Àr mestadels en fritidssyssla.
â Sedan jag var liten har jag tĂ€nkt att jag ska skriva en bok nĂ€r jag blir stor â och en morgon vaknade jag och insĂ„g att jag blivit stor. NĂ€r en kompis sökte en skrivarkurs pĂ„ en folkhögskola gjorde jag detsamma för att fĂ„ deadlines och ett sammanhang.
I höstas uppmÀrksammades hon genom att fÄ Oxelösunds kommuns kulturstipendium.
â Det var jĂ€tteroligt. Jag tror aldrig att det gĂ„tt till nĂ„gon som hĂ„ller pĂ„ med litteratur förut, sĂ„ det var pĂ„ tiden.
Elisabeth har fÄtt blodad tand och har redan börjat skriva pÄ bok nummer tvÄ. DÄ Àr dock genren magisk realism ett avslutat kapitel, Ätminstone för den hÀr gÄngen.
â Det sĂ€gs ju att man mĂ„ste skriva minst tvĂ„ böcker för att kunna kalla sig författare. Den ska bli klar för genomlĂ€sning till vĂ„ren, men sedan Ă€r det en lĂ„ng process med redigering. Nu Ă€r det en mer psykologisk berĂ€ttelse om en otĂ€ck kvinna.
â Jag har kommit fram till att det bĂ€sta bara Ă€r att skriva. Den gudomliga inspirationen kommer sĂ€llan. Det Ă€r lĂ€ttare att stryka och redigera i nĂ„got som Ă€r dĂ„ligt Ă€n nĂ„got som inte finns alls.