Det var i början av 2005 som livet tog en tvär vändning för Anders och hans familj. De hade då varit på skidsemester och Anders hade vurpat rejält på snowboarden, fått frossa och kissat blod. Tillbaka i Oxelösund gick han till vårdcentralen och lämnade prover, svaret blev att "du ska till akuten direkt" och Anders röntgades.
– Jag hade små blåsor på njurarna och de frågade om det fanns problem i släkten. Min mamma hade problem och jag fick reda på att jag bar på en polycystisk njursjukdom som är ärftlig.
Förutom medicinering och regelbundna kontroller märktes dock inga direkta sjukdomssymptom de första åren. Men magen växte och en ultraljudsläkare förklarade att njurarna var "stora som Skogaholmslimpor", vilket i sin tur förklarade varför det var så trångt i magen.
När vi träffar Anders och hans familj har han precis kommit hem från jobbet som kranförare på SSAB. Han bytte nyligen tjänst och slipper därmed ta nattpassen. Ett nödvändigt byte om Anders tillstånd skulle bli sämre. Njurarna fungerar bara till 18 procent. Faller det till 15 procent så är det dialysbehandling som väntar om han inte hittar en donator.
– Får jag låna hem en dialysmaskin kan jag koppla upp mig på natten och fortsätta jobba dagtid. Man vill ju dra in pengar till familjen.
Anders står på en donationslista för nekronjurar (som tagits från en avliden person), en bit ner i ordningen eftersom han fortfarande är så pass frisk och ambitionen är att hitta en levande donator. Samtidigt finns en risk att även familjens barn drabbas, hustrun Mikaela har därför inte undersökt om hennes njurar matchar Anders, för att säkra barnens framtid.
– Jag ställdes inför ett dilemma i helgen: "Tänk om något händer mig". Då vill jag ju att Anders ska ha mina njurar för barnen behöver dem inte nu, säger hon.
– Jag har frågat närmast anhöriga, men det är skitjobbigt att be om saker för man blir så sårbar. Det blir så konkret om man ska gå ut på Facebook med en annons, samtidigt vet jag att det kanske inte finns någon annan lösning, säger Anders.