Det är bara att konstatera, det finns minst tio Nyköpingsbor som gillar Joe Cocker. Det är inte illa. Det kommer mer, för det finns dessutom publik till två kvällar på teatern.
Joe Cocker är en artist som toppade sin karriär i början på sjuttiotalet med om man ska vara snäll, tolkningar av andra artisters hits. Han paketerade om dem lite och gjorde dem till sina. Det kan man gå iland med om man har något speciellt. Joe Cocker har det. Rösten. Den karaktäristiska skrapiga stämman från andra sidan är svår att ta fel på. Den andas soul och smärta, och är knepig att ta efter. Men inte omöjlig, för i Nyköping finns Birger Kareliusson.
Han har en stämma som i alla fall till viss del kommer i närheten av kvällens inspiratör. Det är med fullgod Sikta mot stjärnorna-klass som han tar sig an Cockers repertoar. I nummer som Unchain my heart och Many rivers to cross får han riktigt glänsa.
I ryggen har han ett band som även det har gjort sitt bästa för att efterlikna det sound som man så många gånger har hört i P4, och de gör det med den äran.
Kapellmästaren, initiativtagaren och basisten Hans Johansson står för mellansnacket på ett både småcharmigt och trevligt sätt. Det här är hans baby som han har lyckats få sina nio polare med på. Utmärkande i bandet är annars den fina gitarristen Ola Berg, som flera gånger får leva ut pojkdrömmen och gå loss på strängarna. Stilfullt och originaltroget är hans spel.
Körtjejerna gör också de ett riktigt bra jobb. En av dem får också göra Cockers monsterhit Up where we belong med Kareliusson. Det skulle ha kunnat bli kvällens höjdare, men blir tvärtom lite komisk. Om man ska göra en av de stora kärleksduetterna skadar det inte med lite passion. Nu står det såta paret tio meter ifrån varandra och har inte en tillstymmelse till ögonkontakt. Det slår inte direkt några gnistor.
Annars rullar det på fint. Cockers låtar är vad de är, gubbig mellanrock som ofta är framtung. Mer muskler än sväng. Det lyckas Respekt också förmedla.
Bandet vinner till slut på sin entusiasm. De har kul och låter bra, och ljudet är ett av de bästa liveljuden jag hört på länge. Då kan man nästan förlåta att trummisen sitter i en plexiglasbur och spelar. Men att sångaren har sina texter på en läsplatta kan man aldrig komma undan med.
Även ikväll spelar Respekt Joe Cockers musik på Nyköpings teater.