Frank vill väcka intresset för träd

När han säger att han bara fotograferar analogt är det inga moderna systemkameror han pratar om.
I stället visar han några kameror som ser riktigt gamla ut, som stora lådor med dragspel. Under soffbordet i hans vardagsrum står en kamera från 1889, men den använder han inte.
I stället har han köpt en likadan, fast nytillverkad från Japan.
– Bilderna blir enormt skarpa, out of this world. Det här är fotografi, det är konsten att göra saker manuellt. Man knäpper inte, man planerar, säger han.
För att förklara tjusningen med analoga kameror väljer han att berätta hur han jobbar.
– Jag går och går och går och går. När jag ser någonting som kan ha något värde ställer jag upp kameran på stativ och ställer in skärpan. Sen sitter jag och tittar och funderar om jag verkligen vill ha bilden. Om den fortfarande fungerar efter femton minuter så tar jag den, säger han.
Han gestikulerar, visar några andra kameror. För några år sedan började han bygga en egen kamera, på 20–25 tum. Ultra large-format kallas det, säger han. Träramen står bakom soffan, han drar fram den och visar. Så mycket längre har han inte kommit. I brist på träverkstad ligger bygget av jättekameran just nu på is.
Förutom att fotografera designar och bygger han saker. Och målar.
I tvårummaren där han bor har han en målarhörna i vardagsrummet, halvfärdiga målningar på väggen bakom soffan. Egna foton ovanför sängen och i köket. Och så möblerna. Sängen, fågelburen, bokhyllan, köksstolarna och datorbordet är bara ett axplock av det han pekar ut som egentillverkat. Mest stolt är han över högtalarna till stereon. Som flera trälådor i olika storlekar och former är de staplade på varandra i varsitt hörn av rummet. Ljudet är fantastiskt, säger han, och skruvar upp volymen.
– Jag slänger ut grejerna till mina polare när jag ledsnat. Men högtalarna får de aldrig, säger han.
Frank Menesdorfer pratar hellre om sitt skapande än om sig själv. Allt för privata frågor parerar han. Men allt som oftast dyker han in på oväntade ämnen och tankegångar. Som att han tycker att den representativa demokratin börjar bli omodern.
– Jag tycker inte att 350 personer är kapabla att bestämma över nio miljoner. Hallå, vad är demokratin där? Direktdemokrati i dag är fullt möjligt. Viktiga frågor kan avgöras via röstning på datorn, säger han.
På invändningen att det verkar svårt och tidskrävande, säger han:
– Demokrati ska inte vara lätt! Den är som ett barn, den måste fostras och vårdas, annars dör den. Demokrati är det vackraste vi har.
Han har långt, grått hår i hästsvans och betecknar sig själv som frihetsälskande hippie. Vill inte kontrolleras av någon annan – vare sig av politiker eller av familjeband. Med kameran som främsta sällskap har han rest över halva världen.
– Jag har aldrig varit familjeorienterad. Jag har rest runt i världen, har varit överallt, jag har ett annat tänkesätt. Mitt arbete är väldigt ensamt, men det är så det är att vara konstnär, säger han.
Hans livsåskådning kryper också fram när han visar de fotografier han har sparat. De ligger i en tjock bunt med papper virat runt. Samtliga är svartvita, han tycker att det blir mer drama i bilderna på så sätt. Gatubilder, röntgenbilder, bilder från London, Italien, Egypten. Och sörmländska landskap. Och massa träd.
– Jag associerar allt liv med träd. Luften som vi andas in, jag undrar vad som kommer hända med oss, när vi hugger ner alla träd i världen? Jag vill väcka intresset för träd, hur vackra de är, så att folk ska inse att det är fel som vi gör att hugga ner dem.