Hon bor numera i Vingåker sedan tre månader tillbaka och hon vill inte att vi ska skriva hennes namn. Hon har inte medvetet flytt från en hänsynslös förtryckarregim, som många andra, utan följt i sin makes fotspår. Han flydde emellertid från sin militärtjänstgöring i Eritrea.

När vi träffar kvinnan har precis Reportrar utan gränsers Pressfrihetsindex trillat in på mejlen och där berättas bland annat att Eritrea är näst sämst i världen på pressfrihet.

I september 2001 förbjöd landets regim i huvudstaden Asmara, med diktatorn Isaias Afwerki i spetsen, alla oberoende medier och sedan dess har också flera journalister fängslats. Bland annat sitter två journalister med svensk anknytning fängslade där, den svensk-eritreanske Dawit Isaak, som suttit inlåst i över 6000 dagar, och fotografen och journalisten Seyoum Tsehaye.

Artikelbild

I senaste Pressfrihetsindex från Reportrar utan gränser utgör de svartmålade länder på världskartan de platser där journalister förföljs och hotas mest. Aldrig har dessa varit så många, slår rapporten fast. Men även länder som inte är svarta kan vara farliga för journalister, till exempel mördades elva journalister i Mexico under 2017.

Den eritreanska kvinna som Kuriren träffar har själv arbetat i mediebranschen i Eritrea. Under fem år jobbade hon på landets enda tv-kanal, den statliga Eri-TV. Där var hon grafisk textdesigner och skrev undertexter till kanalens alla olika program.

– En medieredaktion i Eritrea ser likadan ut som här i Sverige, säger kvinnan efter ett besök på Katrineholms-Kurirens redaktion i centrala Katrineholm.

Det är Margareta Wanzelius som arbetar på mötesplatsen i Vingåker som har ordnat med besöket hos tidningen.

– Vi träffades på mötesplatsen och där pratar vi vad alla har för erfarenheter och hur de kan komma in i vårt samhälle med hjälp av sina erfarenheter, säger Margareta Wanzelius.

– Jag ville att hon skulle få en inblick i hur man jobbar med media i Sverige.

Och vid en första trevare verkar inte så mycket vara annorlunda. Men ju längre samtalet löper på med knagglig engelska så blottar sig så småningom ett avgrundsdjup i hur allt fungerar. Inte bara medier utan även hela samhällets struktur.

Det visar sig nämligen att kvinnan tidningen talar med jobbat inom något som hon kallar för "national service", statlig tjänst.

Efter tolv års skolgång gjorde hon militärtjänst i ett år, något som alla ungdomar måste göra i Eritrea. Vissa personer, som hennes man, fastnar i det militära systemet och tvingas kanske att fly så småningom.

För henne blev det en ingång till ett statligt arbete på tv-kanalen. Det var inget hon valde själv utan propåer kom ovanifrån att det behövdes grafiska designers till tv och då fick hon utbildning på området och sedan arbete.

– Jag var redan intresserad av grafiskt arbete innan och ville gå en utbildning i det, säger hon.

Hon berättar också att hon inte haft någon insyn i det journalistiska arbetet under sina fem år på Eri-TV, men de nyheter hon satte namntexter och undertexter till visade mest lokala inslag om jordbruk, skola och utbildning.

Flykten från Eritrea var relativt odramatisk för henne. Hon ansökte om att få besöka Uganda och fick tillstånd att göra så i tre månader. Därifrån tog hon sig sedan till Sverige för att återförenas med sin make i Vingåker. I dag har hon uppehållstillstånd här.

– Jag var inte nöjd med mitt liv i Eritrea, säger hon. Jag hade för lite pengar.

När vi för Dawit Isaak på tal så är hon inte bekant med hans situation. Hon har dock hört talas om Setit, Eritreas första oberoende tidning, som Isaak var med och grundade på 1990-talet. Hon har själv inte läst den men hört om andra som har gjort det.

Just nu går hon på Svenska för invandrare, SFI, i Vingåker och lär sig svenska. Framtiden är oviss, liksom den är för många av hennes landsmän.

– När jag lär mig tala flytande svenska vill jag jobba med grafisk design och klippning igen, gärna inom olika medier, säger hon.

Eritrea är det land som ligger näst längst ner på Pressfrihetsindex. Sist, och definitivt sämst i klassen, är Nordkorea. På Reportrar utan gränsers världskarta är dessa länder svartmålade och dessa länder blir allt fler för varje år, slår rapporten fast.

Som ett tjock svart band ligger de svarta länderna på rad över jordklotet. I Afrika är det, förutom Eritrea, länder som Libyen, Egypten, Somalia, Burundi och Djibouti. Sedan drar bandet vidare österut över hela Mellanöstern med Saudi-Arabien och Iran till de forna Sovjetrepublikerna Turkmenistan och Uzbekistan samt vidare till Kina.

Rapporten påtalar också faran mot pressfriheten i demokratiska länder där ledare som Donald Trump och Vladimir Putin inte längre ser media som en av grundbultarna i ett demokratiskt samhälle utan som en politisk motståndare som de öppet föraktar och hånar.

I USA faller Pressfrihetsindex för varje år där Trump finner inspiration hos Josef Stalin och kallar medierna för "folkets fiender", menar Reportrar utan gränser.

– Politiska ledare som underminerar journalister och den journalistiska processen bär ett tungt ansvar. De avfärdar att den offentliga debatten baseras på fakta i stället för på propaganda, säger Jonathan Lundqvist, ordförande i Reportrar utan gränser i Sverige.