Tack och lov att vi lever nu år 2016 när kvinnor har fler chanser inom musiken än för hundra år sedan. Men hur många kvinnliga orkesterdirigenter kan jag räkna upp? Inte bara körledare alltså. Och hur många kvinnor har fått sina symfonier spelade? Eller ens uppmuntrats att skriva några?
Både Nannerl och Wolfgang var underbarn liksom Fanny och Felix men samhället kunde bara tänka sig att pojkar blev tonsättare. Flickorna fick gärna sjunga och spela piano eller fiol.
Alltså finns det mängder av bortglömd musik av kvinnor som det gäller att upptäcka. Skäms, om ni inte hört Elfrida André.
Nu visade Nyköpings Kammarmusikförening modet, måste man nog säga, att släppa fram en helkväll med bara kvinnlig musik. Alltså att inte bara prata om hur viktigt det är utan också göra det.
Den schweizisk-svenska cellisten Eva Maria Hux var då rätt person tillsammans med den alltid lika nyfikne och notslukande Bengt Forsberg.
Det blev en bra konsert som verkligen visade att kvinnor kan ha lika starka passioner i sin musik som männen. Och även att det är svårt eller omöjligt att könsindela deras musik om man inte har facit.
Denna gång var flygeln flyttad in i kapellet för första gången och det var bra för rymden och resonansen i att trämaterial. Men ibland kändes det allt som om Bengt Forsberg var den starkaste artisten med det starkaste instrumentet. Eva Maria Hux var en mycket bra cellist med både temperament och volym och en nästan helt felfri teknik. Men ibland hade hon gärna fått ta ledningen mer i musicerandet och höras ännu mer. Nå, lätt är inte detta för många gånger är pianonoterna överlastade.
Som kompositör fann jag Henriette Bosmans i en klass för sig med den stora cellosonaten som är minnesvärd för det mesta och bara lite onödigt lång: brett sjungande, senromantisk i stilen, fyra satser som knyts ihop i slutet. Men som sagt, skriven av ett underbarn som också själv var pianist men säkert till minne av pappan som var cellist. Mer av impressionism fanns då i Melanie Bonis vackra cellosonat.
Nadja Boulanger var mest spännande som kompositör men så blev hon ju också lärare i ett långt liv. Doreen Carwithens kluriga pianosonatina passar jag på nu – måste höras fler gånger.