Numera kan även vi i lilla Nyköping få vara med när två sådana storheter är på turné: Scott Hamilton och Jan Lundgren. Plus basisten Hans Backenroth som är svensk men har varit ute mycket liksom den danske trummisen Kristian Leth.
Men vad ska de spela? Trycket från det som brukar kallas den amerikanska sångboken är förstås enormt, med låtar som alla jazzmusiker spelat och improviserat över. Men det finns också svenska låtar som väntar på att spridas och ett antal som redan hävdat sig internationellt, inte minst ”Ack Värmeland, du sköna”.
Naturligtvis var den med i lördags kväll och visade på allas mästerskap i att begränsa sig. Scott Hamilton drog ner på volym och uttryck och spelade ett tag bara med komp från Hans Backenroths bas, och inget mer behövdes. Jan Lundgren överraskade gång på gång med att inte spela det väntade, ibland ingenting utan en tystnad i stället, och hela tiden med händerna tätt ihop och få toner: mjuka, sjungande, välgörande för själen.
Sådant påminner om Jan Johansson. Och jätteroligt att kvartetten sedan tagit upp dennes originella ”Blues i oktaver”, som också gav dem tillfälle till större utspel.
Även Ove Linds ”Swing in F” borde kunna slå internationellt liksom Olle Adolphsons ”Trubbel”, som kvartetten förstärkt harmoniskt och rytmiskt åt det latinska men som behållit det skönt melodiska.
Ja, här kom jag att tänka på hur Arne Domnérus brukade be blivande jazzmusiker spela en melodi för att se vad de gick för.
Scott Hamilton kan detta och spelade stort, varmt och vackert i ”Goodbye Mr. Evans” innan han överraskade med att omedelbart hylla ”Sweet Georgia Brown”, vitalt och med skönt köttigare ton.
Något mer sådant med röj kunde gärna fått vara med. Likaså någon folklig julsång.