– Det är få personer som förstår vad det innebär att färdas 140 mil på skidor med 55 kilo packning, säger Micke Wallström när vi träffas hemma i villan på Arnö.
Han ser väderbiten ut. Inte på något vis utmärglad men senigt smal. Solbrännan har etsas in i huden och har en djup, nästan ockrafärgad ton. Ändå hade han solen i ryggen större delen av tiden under de femtio dagar han färdades genom den svenska fjällkedjan från Grövelsjön i norra Dalarna till Sveriges nordligaste punkt. Den omvända sträckan hade inte varit genomförbar. Att åka skidor från norr till söder skulle ha inneburit att starten hade skett då nätterna fortfarande är midvinterlånga och kalla och att han kört mot våren där islossningen till sist hade gjort det omöjligt att forcera älvar och vattendrag. Nu skidade han i stället i symbios med senvintern mot sitt mål.
Dom var två från början. Micke Wallström och hans nära vän, värmlänningen Per-Anders Bergman, skulle klara utmaningen tillsammans. Men dödsfall inom familjen gjorde att "Perra" fick avbryta turen efter bara tio dagar. Han slöt dock upp igen efter ett par veckor och de korsade slutligen mållinjen tillsammans.
Att åka skidor genom den svenska fjällkedjan är inget man bara gör. Vänder man på kartan och färdas 140 mil söderut från Nyköping hamnar man i södra Tyskland, Österrike eller Ungerns huvudstad Budapest. Att staka sig fram genom delvis ospårad terräng i djup blötsnö, snöstorm eller ett tjockt lager med nysnö med en släde bakom som väger 55 kilo kräver både extremt god fysik, ett tjockt pannben och minutiös planering.
Micke Wallström har tränat hela livet och snittar på cirka 350 träningstimmar om året. Han tränar varierat både cykel, löpning, längdskidor och den nödvändiga styrketräningen. De senaste två åren har han ställt om till längre två–tre-timmarspass och fokuserat på bålträning. Bland annat har han dragit ett tungt bildäck efter sig i skogarna runt Arnö för att stärka mag- och ryggmuskulaturen inför skidäventyret.
– Jag tror det är fysiskt svårt att göra en sån här sak om man inte har en gedigen träningsbakgrund. Erfarenhetsmässigt skulle jag inte ha klarat av att utföra den här turen när jag var 25 år fast jag egentligen var starkare då. Samtidigt fyller jag snart 51 år och rent kroppsligt var det nu eller aldrig.
Ändå krävdes tre år av planering och förberedelser för att han skulle bli redo för utmaningen, som är jämförbar med en OS-satsning.
– Vissa dagar var extremt mycket jobbigare än andra. En dag hade det regnat massor och det två meter tjocka snötäcket var alldeles uppluckrat. Pulkan blev som en ubåt bakom mig och de 26 kilometrarna som jag hade planerat att åka den dagen tog 12 timmar. Varje uppförsbacke var otroligt jobbig och jag låg på maxpuls större delen av dagen, säger han.
Alla som tränar vet vad det innebär att ligga på maxpuls och det är i princip bara elittränade personer som klarar av att ligga på maxpuls under så lång tid. Kroppen samlar mjölksyra, det går nästan inte att dricka och ännu mindre att äta och de flesta blir illamående av ansträngningen, svimfärdiga.
Men det var inte bara den fysiska utmaningen som krävde tre år av stenhård träning. För att över huvud taget överleva i en fjällmiljö krävs att allt är planerat in i minsta detalj.
– Det handlar om disciplin och säkerhet. Att skaffa sig kunskap om laviner, vindar och kyla. Att kunna omsätta kunskap till kloka beslut. Att hela tiden ha en dialog med sig själv och vara i nuet, menar Micke.
Resan och förberedelserna innefattade även familjen, frun Maria och de två sönerna Rasmus, 14 år och Emil, 12 år. Och framför allt Marias sjukdom.
– Man kan säga att den här turen har haft två ben. Dels mitt ego och dels Marias MS. Maria är en "frisk" MS-person och kan vara superpigg under långa perioder tills det kommer ett skov, då kan hon knappt borsta tänderna själv. För mig var det viktigt att använda samhället för att visa att den här sjukdomen finns. Så det första samtalet jag ringde för tre år sedan var till MS-fonden. Det finns väldigt lite forskning om sjukdomen, exempelvis kan personer med MS inte spjälka mjölksyra. Varför är det så? Maria vet att jag gjort den här skidturen för min egen skull, men även hur mycket vi jobbar tillsammans för att hon ska ha ett bra liv. Därför har jag hela tiden haft ett ärligt uppsåt att synliggöra MS och samla in pengar till forskningen, säger han.
Förberedelserna handlade förstås även om kost och logi. Hur skulle dagsetapperna delas upp, hur långa sträckor var det möjligt att färdas under en dag, vilken väg genom fjällmassiven var flackast, var fanns övernattningsmöjligheter, vilken utrustning skulle behövas, hur bibehåller man kontakten med omvärlden när man inte kan ha med sig en batterislukande smartphone.
Han blev sponsrad med jacka och byxor i gore tex -material som skulle klara strapatsen. Turen genomfördes på längdskidor med stålkanter, speciellt framtagna för alpförhållanden. Tält, sovsäck, superunderställ och så den livsnödvändiga maten. Hur mycket mat skulle vara möjlig att forsla med och vilka platser skulle kunna funka som matdepåer? Hur lagar man mat i snöstorm? Hur överlever man?
Den 29 mars var till sist de tre åren av väntan och förberedelser äntligen över och de två äventyrarna skjutsades upp till Grövelsjön av Mickes pappa Gösta. Men det var dramatik in i det sista.
– De sista två veckorna före avresan var bedrövliga. Jag hade vrålätit skitmat för att gå upp i vikt och lyckats gå upp nästan åtta kilo då jag bröt av en tand. Det slutade med att tre tandläkare och en sköterska fick operera ut två av mina tänder under ganska dramatiska förhållanden och kunde bara inta flytande föda veckan efter. Som tur var kunde jag sluta med värktabletterna dagarna innan vi åkte och jag tappade inte så många av de extra kilona jag lagt på mig, berättar han.
Projektet som de kallat "Tour de Skanderna" inleddes den 1 mars . Turen hade delats in i fem etapper uppdelat på femtio dagar, där 46 dagar var rena skiddagar och fyra dagar var inplanerad vila med påfyllning av mat och bränsle till stormköket som hade bussats till olika depåer i förväg.
Dagsetapperna låg på mellan 14 kilometer och 45 kilometer per dag. Alltid den enklaste vägen – alltså den flackaste. Men i fjällen är det mesta relativt. Ryssbergsbacken i Nyköping har en fallhöjd på 60 meter, medan några av de fjäll som Micke var tvungen att korsa hade en fallhöjd på 700 meter. Vissa sträckor färdades de längs X-markerade fjälleder, andra etapper bestod av ren vildmark.
– Långa stycken fick man orientera sig fram med hjälp av karta och kompass. Jag hade 25 kartor med mig som täckte hela turen, säger Micke.
Säkerhet är a och o i svenska fjällen och färdas man ensam är det ännu viktigare att meddela sig var man befinner sig och ha en plan för hur man ska kontakta omvärlden ifall det händer något.
För att hålla kontakt med familjen och webbmastern som hela tiden uppdaterade hemsidan där allmänheten kunde följa äventyret, använde sig Micke av en så kallad Spot – ett amerikansk system som pratar med satelliter. Micke hade även med en gammal mobiltelefon som gjorde det möjligt att ha sms-kontakt med familjen där det fanns täckning. Stunderna när han kunde prata med familjen, beskriver han som ovärderliga.
– Varje kväll när jag kommit fram till den dagens mål, tryckte jag på okej-knappen på spoten. Det händer då två saker. Dels skickas en signal med aktuell geografisk position och dels vet alla som får signalen att jag mår bra. I det här fallet gick signalen till Sara som skötte vår hemsida samt hem. En dag under hela resan kom signalen inte fram, antagligen frös jag om fingrarna och fumlade med knappen. Då hade folk blivit oroliga och skrivit undrande meddelanden på vår facebook-sida, berättar Micke.
Som tur var behövde han aldrig använda sig av den tredje funktionen på spoten som innebär att en signal skickas direkt till SOS. Skulle det ha inträffat något allvarligt hade en helikopter varit på plats vid aktuell position inom två timmar.
Över huvud taget klarade sig Micke utan större skavanker. Förutom obligatoriska skavsår, särskilt i början av turen, fick han ont mellan två revben. Något som avhjälptes med en kur voltaren.
Micke berättar att han heller aldrig var rädd. Trots fem snöstormar och oländig terräng litade han hela tiden på sig själv och på att han visste vad han gjorde.
– Jag hade en strategi att inte göra mig illa. Därför tog jag det exempelvis jätteförsiktigt i utförbackar. Ett brutet ben eller arm hade ju satt punkt för hela resan. Men att vara försiktig är inte samma sak som att vara rädd.
Trots alla förberedelser blev Micke lite tagen på sängen av den gästfrihet han möttes av längs med färden. Människor längs vägen som öppnade sina hem, hotell och kylskåp för den ensamme resenären. En gästfrihet som han beskriver som sanslös och så långt ifrån man kan komma den "stockhomsmentalitet" som lite präglar den södra delen av landet. I byn Gäddede i nordligaste Jämtland hade Micke exempelvis planerat att äta pizza och handla i affären. Gäddede med sina drygt 400 innevånare var det största samhället han korsade under hela turen. När han kom fram till byn den dagen hade redan affären stängt. En man i en jeep stannade till och småpratade. När han förstod att Micke kommit försent för att proviantera ringde han sin dotter som arbetade på affären. Dottern kom direkt och öppnade för Micke.
Vid ett annat tillfälle skulle Micke korsa en grusväg mitt ute i ingenstans då ännu en jeep dök upp och stannade till. I bilen satt en kvinna som ägde ett hotell. Hon tyckte att Micke såg trött ut och bjöd in honom att övernatta gratis, samt äta en trerättersmiddag på hotellets bekostnad. Bara förrätten som bestod av fjällrödingcarpaccio vittnar om vilken standard det var på hotellets käk.
Den här gästfriheten ledde till att Micke bara behövde tillbringa 12 av 50 nätter i tält och när han berättar om mötena blir ögonen nästan blanka av tacksamhetstårar.
– Jag hade inte planerat för den här fantastiska generositeten. Det är helt grymt. Alla de människorna som jag har mött under resan känner mig inte ens, ändå har de engagerat sig på ett otroligt vis, säger han med eftertryck.
140 mil genom storslagen natur förändrar livet på många vis. Rent fysiskt tappade Micke 12 kilo under de 50 dagarna – att få i sig de 7500 kalorier som krävts för att hålla vikten hade inte funkat rent tidsmässigt, i stället låg kaloriintaget på runt 4500 per dygn. Men det var på det själsliga planet som den största förändringen skedde.
– Jag är egentligen inte förändrad som person – i krig och när människor dör omkring en förändras man. Men jag känner mig renad, samlad och lugn. Det är oundvikligt att dras med i den snabba samhällsutvecklingen och allt var det innebär med stress och tidsbrist. Den här resan har fått mig att backa ett steg och jag har fått nya referensramar. Hjärnan har rensats och jag har fått en påminnelse om vad som är viktigast i livet, som mat och sömn och att leva i nuet. Jag är övertygad om att jag kommer glädja mig mer åt det enkla än jag gjort tidigare och inte ta allt för givet, säger han.
– Att under en period bara fatta grundläggande beslut som i grund och botten handlar om överlevnad är en helt annan sak än att göra tusen saker på jobbet som egentligen inte är livsavgörande. Den här resan har gjort mig till en klokare person som kommer göra mig bättre rustad i det sociala mötet. När man vet hur man överlever i en extrem situation som en snöstorm, kan man säga nej med ett större lugn i en byråkratisk situation.
Resan tog tre år att planera, femtio dagar att genomföra. Allt planerat i minsta detalj. Inte ens hemresan hade Micke Wallström lämnat åt slumpen. Redan innan förstod han att det skulle krävas tid att acklimatisera sig inför mötet med den "riktiga världen". Så i stället för att flyga hem på en och en halv timme, återvände han till världen via baksätet på pappas bil – en bilresa som tog två dagar. Den 21 april svängde de in på Sagostigen på Arnö och därhemma väntade ett känsloladdat möte med den älskade familjen. Trots att han ställt om mejlen på autosvar väntade även 1200 mejl i inkorgen.
– Åka skidor utan avbrott är en häftig känsla. Jag ville nästan inte ta det sista skidtaget och hade turen varat en månad till hade jag nog aldrig kommit tillbaka. Nu har jag bevisat att det finns utrymme att göra båda sakerna i mitt liv. Men hjärnan säger till mig att var sak har sin tid.