Oändligt och utan några som helst hinder framstår havet som den ultimata friheten. Med en segelbåt kan man åka vart man vill, jorden runt, kaptenen väljer själv rutten. För att inte tala om den frihetskänsla som infinner sig när man hoppar från en klippa och omsluts av det svala, salta (bräckta) vattnet och kan simma så långt man bara vill. Och finns det något friare än en fågel som flaxar i väg över havet mot horisonten?
Länge har ju oceanerna också inneburit en annan frihet. Vi har kunnat slänga obegränsat med sopor i djupen. I Landsortsdjupet ligger exempelvis en hel del ammunition som militären ville göra sig av med. Båtlaster med atomsopor från Studsvik dumpades i både Atlanten och Landsort. Plums och så var det borta. Så var man av med dem. Vilken frihetskänsla som måste ha infunnit sig.
Och vi har kunnat dra upp obegränsat med mat från haven. Upp med den, och sen om det har slunkit med några ton fisk som inte smakar bra så var det bara slänga tillbaka den döda fisken. Fantastiskt.
Först på senare år har verkligheten bakom den frihetskänslan kommit i kapp oss. Haven sväljer inte sopor opåverkade och det finns inte obegränsat med fisk bara för att vi inte ser skövlingen från land. Det finns gränser även i haven.
Och kanske är det inte ens frihet att sitta på en segelbåt ute på Atlanten eller någon annan ocean? Man kan ju inte gå någonstans. Jag har en kompis som kallar segelbåten för fängelse. Och faktiskt, du är ju fast på en väldigt liten yta.