T jänar ni bra här?
Tre av arbetarna på Concha y Toros vingård i Pirque utanför Santiago skakar småskrattande på huvudet. De fyller på vin i de stora träfaten inne i bodegan på vingården. De pratar fort och lite nervöst. Egentligen får de inte prata med turister. Och besökare som kommer till vingården bevakas noga av vakter så att de inte lämnar sin guide och sin grupp. Men jag lyckades slinka in i ett intilliggande rum under den guidade turen och hann prata med några av de anställda.
– Det här företaget betalar dåligt jämfört med andra vingårdar, därför är det många som slutar, säger en anställd som är på väg att byta jobb, men inte vill ha sitt namn i tidningen.
– Det finns också stora skillnader. Vissa tjänar väldigt lite här. Det är som i Chile, landets ekonomi går bra, men det finns stora skillnader. De som har, har för mycket och de som inte har, har nästan ingenting.
Concha y Toro är Latinamerikas största vinexportör och en av de större i världen. Långa arbetsdagar och minimilön är vardag på vingården. Extra utsatta på de flesta vingårdar i Latinamerika är de tusentals säsongsarbetare som hyrs in när det är dags att skörda. En man som SN möter berättar hur han jobbar 14 timmar om dygnet när han väl har jobb. De dagarna får han en hyfsad lön. Och att jobba för minimilön är inte ovanligt i Chile. Enligt Cesar Cerna, ordförande i Concha y Toros fackklubb, är det dock värre på Concha y Toro, än på andra vingårdar.
Han och klubbens kassör, Ricardo Santana, berättar att förutom låga löner har de som är anslutna till facket utsatts för trakasserier. Särskilt sedan de tidigare tre olika (och då ganska svaga) fackklubbarna gick ihop till en stor för snart ett år sedan. Under året som gått har de blivit av med förmåner, hotats av uppsägning och fått avdrag på lönen, enligt fackklubbens ledning.
– De har sagt till oss att de vill ta bort vår rätt till anställningstrygghet för att vi är fackligt aktiva. För att kunna sparka oss, säger Cesar Cerna.
Trots hoten fortsätter de att jobba fackligt.
– Våra familjer vet vad vi gör och de stödjer oss.
Kanske, funderar Cesar Cerna, finns en del av förklaringen till ledningens attityd till de anställda i det faktum att högsta chefen, vd Eduardo Guilisasti Gana, är med i den katolska organisationen Opus Dei.
Vi ska snart tillbaka till Cesar och de andra arbetarna på vingården, men först en liten bakgrund om Opus Dei, här i Sverige kanske mest känd genom boken och filmen Da Vinci-koden, men som spelar en större roll i Chile. Många politiker fostras där och till exempel före detta presidentkandidaten Joaquín Lavin i partiet UDI som har stöttat militärjuntan historiskt, är öppet med i Opus Dei.
Opus Dei är en sluten institution som beskriver sig som en familj. I grunden handlar det om att hitta Guds helighet i vardagen och att uppskatta det vanliga arbetet.
Rörelsen har kritiserats för sitt stöd till diktaturer, först Franco-diktaturen i Spanien och senare Latinamerikas militärjuntor. Viktiga begrepp är lydnad till överordnade och samhällsordningen, eftersom den anses vara given av Gud. Är du född arbetare ska du dö arbetare eftersom det är Guds vilja att du ska vara arbetare. Lika onaturligt som det vore för olika muskler och ben i kroppen att byta plats är det för människor att byta plats i samhället, skrev grundaren i en bok som rörelsen fortfarande följer, Camino (Vägen). Du ska stanna på din plats, lyder direktiven, för därifrån kan du bäst tjäna herren.
De flesta medlemmar i Opus Dei är så kallade supernumerarier som är gifta och ofta har många barn. Där finns också de som kallas numerarier. De lever i celibat, ger många gånger hela sin lön till rörelsen som också kontrollerar vad de läser och hur de spenderar sina pengar. Till exempel Eduardo Guilisasti Gana på Concha y Toro, som skänker hela sin lön till rörelsen, är en numerär och lever tillsammans med sju andra män i den fashionabla förorten Las Condes. För matlagning och städning står kvinnliga numerarias, också dedikerade till ”La obra” (verket).
I Chile söker rörelsen mest nya medlemmar bland blivande ekonomer, bankirer och politiker. Trots att det sägs att rörelsen ska vara opolitisk är det tydligt att flera av de inflytelserika medlemmarna hör till den yttersta högern politiskt, många av dem försvarare av ex-diktatorn Augusto Pinochet. Det sägs till exempel att det inte finns någon högt uppsatt fackligt ansluten person bland medlemmarna.
Samtidigt driver Opus Dei hotell- och kockskolor för medlemmar som kommer från fattiga familjer, för att forma bra arbetare. Eduardo Guilisasti Gana säger att han har skänkt sin lön till Opus Dei-skolor i flera länder.
Med den världsbilden förefaller det naturligt att högsta chefen inte har något stort intresse av att förbättra arbetarnas villkor. Lönerna på Concha y Toro är inte olagliga, men för många ligger de på miniminivå, drygt 3 000 kronor i månaden. Boendekostnaderna är lägre i Chile, men maten på en supermercado är bara snäppet billigare än i Sverige. De flesta skolor kostar pengar. Bara de allra fattigaste går i gratis skolor, men de är också de sämsta.
– Barn till arbetare som oss går i de sämsta skolorna. De kan aldrig gå i privata skolor, säger Ricardo Santana.
Värderingarna inom Opus Dei är klassiska högervärderingar och fackligt engagemang och arbetares rättigheter hör inte dit i Chile. På Concha y Toro fick de fackligt förtroendevalda avdrag på lönen för att de arbetade fackligt. Och fackmedlemmar har berättat hur de har blivit erbjudna högre lön av arbetsgivaren om de skulle lämna facket.
– Det är klart att det är olagligt, och de räknar med att personerna inte berättar om det. Lyckligtvis har vi lojala medlemmar som berättar för oss. Det har hänt flera gånger, Cesar Cerna.
– Det är diskriminering för att man är fackligt aktiv.
Systembolaget sålde förra året 13 miljoner liter chilenskt vin och ett par miljoner från Concha y Toro. Eftersom det är känt att arbetsförhållandena är problematiska på många håll har represenatanter för Systembolaget besökt chilenska vingårdar, däribland Concha y Toro. Men den som besökte Concha y Toro, och som också träffade representanter för facket, har slutat på Systembolaget och vill inte kommentera vad ledningen gav för intryck.
Enligt Cesar Cerna och Ricardo Santana gav de samma uppgifter till honom som till SN, men det tycks inte ha nått Systembolagets ledning. Lena Rogeman, CSR-ansvarig på Systembolaget, känner inte till just Concha y Toro och nämner inget om att fackliga rättigheter inte respekteras.
Sedan årsskiftet ställer Systembolaget krav i sina avtal på att leverantörerna följer mänskliga rättigheter och låter arbetarna organisera sig fackligt, något som ska kontrolleras med uppföljande besök. Tänket har funnits länge i andra branscher, men är nytt för Systembolaget.
SN har försökt få kontakt med både vd Eduardo Guilisasti Gana och andra i ledningen på Concha y Toro. Men det har varit svårt. I ett mejl skriver en pressansvarig att de fackliga rättigheterna respekteras fullt ut och att relationerna med fackförbundet är bra, men att de inte kan svara på några mer frågor innan de vet vilka det är som har framfört klagomålen. Hon skriver att att hon gärna vill ge företagets officiella version, om hon bara får detaljerna om vem som har framfört vilka klagomål.
Att som journalist besöka vingården var inte heller lätt. Trots kontakt per mejl flera veckor i förväg meddelade samma pressansvariga att de inte kunde ta emot mig. Däremot som turist var det inga problem. Vingården i Pirque i Santiagos utkant kan ta emot närmare tusen turister under högsäsong, enligt en av vakterna som skriver upp och bockar av namn på alla besökare. Turisterna visas runt på guidade turer och får smutta på olika viner. Turen går ned till kanten av vinodlingarna där några vinstockar visas upp, men sedan bär det tillbaka till bodegan och shoppen. Den som vill stanna lite längre bland vinplantorna motas bestämt bort av vakter med walkie talkie. Det är absolut förbjudet att röra sig utanför gruppen och det är förbjudet att fotografera när man inte är med sin guide.
På frågan om varför de har så många vakter som patrullerar kring besökarna på vingården svarar en av dem att de finns där i fall någon besökare skulle dricka för mycket.
Företaget som har hundraåriga anor har som alla företag givetvis som överordnat syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt och det i ett land där det fortfarande finns många fattiga som lever på minimilön. Och visst skulle det kunna vara en tillfällighet, men det är ändå uppenbart hur värderingarna hos Opus Dei på flera punkter – såväl slutenheten som att fattiga inte ska sträva efter någon annan plats i samhället – sammanfaller med agerandet hos ledningen på Concha y Toro. Ett synsätt som går på tvärs mot de anställdas syn på sin tillvaro.
– Ett så stort och inflytelserikt företag borde ha bättre villkor för sina arbetare. Företaget växer tack vare sina anställda, säger Cesar Cerna.