Som ett stort Stefan Sundström-fan har jag sett en hel del. Allt från magiska rockspelningar med Apache till avskalade sologigs på småscener. De senaste åren har det dock inte varit så kul att se liveartisten Sundström. Slarvigt och oengagerat har han klantat bort det som skulle kunna ha varit så bra. Man fick känslan att han var trött både på sig själv och på sitt material.
Därför var förväntningarna ganska låga från min sida på onsdagskvällens akustiska spelning på Skottvång. Men vad bra det blev. Och vad glad jag blev. Det är ju den här Sundström jag gillar. När allvar blandas med garv, men där det är fullt fokus när låtarna är igång. Han sjunger bättre än på länge, men framför allt spelar han också riktigt fint, och det har han inte skämt bort oss med tidigare. Visst finns inpassen och textändringarna kvar som sig bör, men de kommer med timing, och tillför något. De bromsar inte, vilket har varit fallet tidigare.
Supergitarrist eller inte, när Karin Rehnberg i mitten på första halvlek gör entré med gitarr och körer, blir det ännu bättre. Hon kan sin man och vet var krutet ska läggas. Hon smyckar lagom mycket och lägger enkla men effektiva melodislingor bakom. Aldrig för mycket, snarare tvärtom. Det är kul att se hennes desperata försök att lägga snygga stämmor, vilket inte är det lättaste med en refrängsångare som inte alltid håller sig till formen. Men det blir ändå fint, i alla fall personligt.
Tempot är över lag ganska lågt, och allvaret lurar hela tiden runt hörnet. Det är vågat och modigt. Kanske lämpar den formen sig bättre inför en sittande konsertpublik än inför en bufféätande sådan. Ibland tar sorlet över lite för mycket från det sköra finstämda.
Ni kan vara lugna, Stefan Sundström är 2014 mer politisk än någonsin. Han är inte nöjd med sakernas tillstånd, och det berättar han mer än gärna. Profiten och kapitalet är inte hans vänner. Ibland tenderar han till att bli lite gubbigt gnällig, men han kör sin grej fullt ut och tillägnar både Reinfeldt och hela Alliansen inte alltför smickrande låtar. Låttiteln Fredrik, nu är det dags att gå säger väl det mesta.
I andra set bjuder Sundström upp sin norska bästis Ӕrling på två låtar. En helt ny bekantskap som var intressant. Underfundig, med lågmäld framtoning, och väldigt bra.
Som så många gånger förut avslutar makarna Sundström-Rehnberg med paradnumret Fisk i en skål. Och då är ordningen helt återställd. Min Stefan Sundström är tillbaka.