<p>I går var det trion Ahlberg, Ek & Roswall som spelade sig in i den stora publikens hjärtan i Oxelöund. Det är jag rätt säker på åtminstone om man gillar att gamla låtar får nytt liv genom att spelas otroligt tekniskt drivet plus några skopor av moderna kryddningar. Roligt också att skolbarn i vårt län fått ta del av detta på konserter som ordnats av Scenkonst Sörmland. Hoppas att något barn fick inspiration till eget musicerande.</p><p>Alla dessa tre kan spela hur fort som helst och så att det verkligen slog gnistor om deras samspel. Det är de i och för sig inte ensamma om. Men det fanns något alldeles extra samspelt i stråkföringen hos Emma Ahlberg och Niklas Roswall. Alltså det där som gör att man tror att det inte är möjligt med en sådan synkronisering. Dessutom fanns det <br />både snärten och suget fån stråken, och så den där makalösa skjutsen det blir från upptaktsnoten precis före taktstrecket. Sedan turades de om med att kompa och att spela i stämmor. Säkert välrepeterat efter många spelningar men med glädje.</p><p>Många folkmusikgrupper använder vanlig gitarr eller mandola för att kompa. Men den här gruppen är unik eftersom Daniel Ek spelar på den enda 16-strängade harpgitarr som finns i <br />världen.</p><p>Ofta lät den ljus med ett capotasto långt upp på halsen. Men den extra bassträngen kunde låta rätt mäktig genom högtaleriet men aldrig för stark. Och inte på länge glömmer jag hur skimrande de himmelska tonerna från harpsträngarna klingade, som vore pärleporten på glänt. I andra låtar kunde Daniel Ek tillåta sig att hotta upp rätt mycket i modern anda. Men inte mig emot. Hela den här kvällen blev som en vitamininjektion i denna vinter av missnöje.</p><p>Det enda jag saknade var faktiskt sång i någon låt. Annars var det bra variation med musik från både Skåne och Medelpad. Och virtuos knaverlek som nog aldrig Eric Sahlström kunde drömma om, och det på en kopia av en Mora-harpa fån 1526, alltså samtida med bibelöversättningen ”Thet Nyia Testamentit på Swensko”. Eller skånsk rikemansmusik i en svit danser från sent 1700-tal. Plus senare, snurrande polskor med tvärtajta övergångar men inte alla starka och snabba utan varierade i uttryck.</p><p>Då har jag inte ens hunnit börja berätta om mördaren Diger-Jankes hemskt sugande vals i moll.</p><p>Fride Jansson</p>