Efter påsklovet började utskicken komma hem från skolan. Sedan var det inte mer med det. Förrän det en dag i skolan satt ett anslag uppe: "Är det någon i ettan som vill spela SN-bollen, ta kontakt med David".
Sedan dröjde det ytterligare ett tag, innan artikelförfattaren, som också har barn i klassen, kontaktade skolans idrottslärare, Peter Hjelm. Peter berättade att det fanns ett stort intresse bland barnen i klassen att spela SN-bollen, men att "någon förälder" nog behövde ta tag i det om det skulle bli ett lag. Själv skulle han gärna träna barnen i fotboll på idrottslektionerna, men att leda ett lag skulle han inte göra då han i så fall kanske skulle vara tvungen att leda flera lag som han har idrott med.
Författaren till denna artikel gjorde slag i saken, kontaktade Davids pappa Per och började prata ihop sig om att förestå ett lag.
Mailkonversationer mellan klassens alla föräldrar inleddes och på bara någon dag hade fyra–fem barn anmält sig. Men sedan gick det trögt. Kanske kollar inte alla sina mail? Men ivrigt påhejade av klassföreståndare, några till lärare och några föräldrar drogs ett sista upprop i gång. Då klassen har 16 elever finns ett visst urval av spelare, men inte så stort.
När det såg som trögast ut berättade Holgers mamma att de är kontaktfamilj till två barn, varav den ena går i ettan men på en annan skola i en annan stad. Han skulle vara hos Holger med familj just denna helg. Men skulle han få vara med och spela? Det behövdes skriftlig dispens som klassläraren skulle söka hos tävlingsledningen och ganska snart godkände tävlingsledare Patrik Berglin. Detta eftersom Hugo, som killen heter, själv inte hade någon klass som var ansluten av SN-bollen.
Sista dagarna var det fortfarande osäkert om det skulle bli något lag, men en efter en ploppade anmälningarna in och när Mikael Törnström blev anmäld av sin mamma den sista möjliga dagen blev han tionde och siste spelare in i laget som därmed med marginal kunde anmälas.
På onsdagarna har laget, eller rättare sagt klassen, veckans enda idrottslektion. De tre–fyra sista idrottslektionerna inför SN-bollen har man nött på med fotboll. Först regler, sedan tvåmål och sist mer tekniska moment och snack om fair play.
En del av barnen har redan börjat känna på det här med fotboll, på knatteträningarna i Ålberga GIF:s regi på Dambroängen.
Idrottsanläggningen Rosvalla, där SN-bollen spelas, känner verkar en del av barnen till.
– Jag vet! Det är tolv planer där då, berättar Oliwer Fång.
Vilka de tio spelarna i laget blir är redan klart. De som inte är med kommer säkert att besöka Rosvalla för att heja fram sina kamrater. Men vilka spelare som ska spela på vilka positioner är inte klart ännu.
Thea Laestadius undrar:
– Måste man vara målvakt?
Nej, där har David Jensen redan paxat platsen mellan stolparna och lär stå där, om han inte ledsnar under turneringens gång. Eftersom han tränar både rugby och brottning är han orädd av sig.
Truppen innehåller bara två tjejer. En måste alltid vara på planen. Det betyder att Thea Laestadius och Amanda Ribbegårdh alltid måste byta med varandra, om man ska följa reglerna.
– Annars kan jag vara tjej, skojar David Jensen och får många skratt till svar.
Laget ska spela fyra matcher under lördagen. Visst lär mycket handla om att vinna och förlora, men för de som går i ettan till fyran räknas inga tabeller och spelas inga finaler. Huvudsaken är att det ska vara kul, det är barnen ense om.
Men det blir inte bara fotboll under lördagen. Mitt i spelschemat blir det paus och uppträdande av sångerskan Amy Diamond.
Det går ett sus genom gympasalen när barnen får veta om att stjärnan ska uppträda.
– Amy Diamond! Jag måste ha hennes autograf, utbrister Amanda Ribbegårdh.
Vem vet, spelar "Ål in" riktigt bra under turneringen kanske det är de som får skriva autografer efteråt.