23 augusti, det var en varm och skön sommardag i den lilla afghanska staden Shebergan. Jag och min bror var på väg till skolan. Vinden blåste genom mitt långa svarta hår och min bror lekte med löven som flög omkring oss. I skolan var vi inte så många och det var en liten skola.
När vi var framme samlades vi i den stora salen där vi samlas och går igenom dagen. Min stad var mycket fattig och för oss var det viktigt att be. Vi gjorde det varje morgon. När vi precis skulle lämna salen började marken skaka och en stor smäll hördes. Fönstren gick sönder och ett stort moln av rök steg upp mot himlen.
En polis kom, han klev ur bilen men innan han hann göra något så blev han skjuten. Någon hade skjutit honom från andra sidan berget. Alla lärare tog med sig barnen och knuffade in oss i ett skydds rum i källaren. Jag grep tag i min brors hand och kramade honom. Jag vägrade släppa.
Höga smällar hördes fortfarande. Sedan blev det tyst. Så tyst att jag hörde mina egna hjärtslag.
En lärare gick upp. Han såg en flagga av något slag, ett märke. Någon hade attackerat våran stad och vi tvingades fly. Min mamma, pappa och stora syster var kvar hemma. Vad skulle hända med dem?