Ledigheten är slut och sommaren är snart över. Lättjefullt leverne med familj och vänner är ett minne blott. Årets semester har utan tvekan överträffat mina förväntningar eftersom poängen med sommarsemester är att inte ha några förväntningar. Jag lät den komma, tog den till mig och sommaren utvecklades till en av de bästa hittills. Vill även poängtera att för mig är det innehållet som räknas, inte vädret. En bra semester är dock som en blinkning och ju bättre man har det desto snabbare går tiden. Och årets ledighet har gått obarmhärtigt fort. Inte när den höll på som bäst men nu när den är över känns den som allt för kort. Vart var slowmotion-knappen någonstans?
Dock verkar jag vara en av få som känner att det är lite motigt att bryta ledigheten. Hör allt för många säga konstiga saker som "ska bli skönt att komma igång igen", "äntligen få ordning på rutiner och göra lite nytta". Min känsla är att det är en relativt ny företeelse. För några decennier sedan var det mer regel än undantag att man utryckte en ren fasa över att börja arbeta igen och att kanske 70 procent av den arbetande populationen låg sömnlösa i kollektiv ångest söndagen innan första arbetsdagen. Men nu är det inte så. Jag möter folk som i princip säger Nu är det äntligen arbete som gäller igen. Oerhört märkligt.
Det finns minst tre tänkbara förklaringar till detta. 1) Antingen så har vi kvalitativt betydligt sämre semestrar nuförtiden och därför längtar vi tillbaka till jobbet 2) Arbetssituationen är generellt sett mycket bättre i dag än tidigare och gör vår längtan att åter hoppa upp i sadeln oöverstiglig 3) Vi säger att det är roligt att börja arbeta igen för att vi vill upprätthålla en fasad då det förväntas av oss. God min i elakt spel och inte låta gnällig. Ungefär som Foten i kläm? Jajamänsan! Detta i linje med att vi öppet ska älska våra arbeten och vara djupt tacksamma över att vi har en sysselsättning i dessa tider av arbetslöshet (det är väl det som är arbetslinjen kanske). Det är bara att välja mellan dessa tre eller komma med egna förklaringar. Själv vill jag vara rak med att för mig är att vara ledig en njutning och att arbeta en nödvändighet. I princip.
Men jag accepterar höstens första trevande steg med ödmjukhet och ser fram mot en händelserik fortsättning på 2014. Många viktiga beslut ska fattas som t ex vilka tv-serier jag ska titta på, vilka grytor jag ska tillaga, vilka kängor som ska inhandlas, på vilket sätt jag ska hålla kvar sommaren ett tag till och kanske även vilket parti som ska få min röst i året val. Finns det något parti som kan garantera ljuva och lediga stunder och en bra sommar? Kanske, det är ju trots allt valår och då är löftena oftast högre satta än den bistra verkligheten. Kom igen nu hösten, här är jag.