Sommaren har aldrig passerat så fort förut. Hur mycket jag än försöker ta vara på tiden så rinner den som sand genom mina fingrar. Antar att det är så under hela livet, men det känns extra markant i sommar. Kanske för att man börjar lämna sin trygghetszon, och alla självklarheter i livet slutar upp med att vara självklarheter. De blir istället avlägsna minnen av trygghet som man säger farväl till en efter en. Det har funnits så många kvällar då jag har känt klaustrofobi över den här staden, men nu när vi är fria att lämna den blir det plötsligt vemodigt. Jag älskar Nyköping, här har jag växt upp, här är min hemstad. Så jag rymmer inte från någonting nu, men till någonting. Det är en sorlig vackerhet i att se så många göra samma sak. Lämna allt vi någonsin tagit för givet och utsätta oss för nya upplevelser och människor. Det kommer bli underbart och det kommer bli skitjobbigt. Det är svårt att slita sig från en trygghetszon. Tryggheten är en väldigt vacker plats, men ingenting växer någonsin där. Nu lämnar jag min trygghetszon och många lämnar sina, och vi kommer att växa och utvecklas mer än vad vi någonsin annars skulle göra, och snart blir den nya platsen en ny form av trygghet. För det är väl vad människan strävar efter? Att finna trygghet.
Det jobbigaste är väl insikten att en epok i livet är över. Det spontana fikat med vännerna kan inte bli lika spontana när en befinner sig i Kalifornien och en annan i Australien. En cykeltur till Ohlsons brödbod är inget alternativ längre. Det är en kopp kaffe över ett hackigt Skype eller handskrivna brev som gäller. Helt plötsligt måste man kämpa för att hålla sina relationer vid liv. Jag uppmanar alla mina utflugna vänner att kolla mycket på stjärnhimlen, för vart man än befinner sig så kommer man alltid ha den gemensamt. Jättedramatiskt, men en ganska vacker tanke. Jag är optimistisk inför de kommande åren, på gott och ont är jag i och för sig nästan alltid optimistisk. Men varför skulle jag inte vara det? Det tar hårt att krama hejdå till en god vän, men å andra sidan älskar jag att skriva brev, och kafferep över Skype kan vara rätt mysigt det också. Dessutom är jag redo att riva ner min trygghetszon för att bygga upp den igen på annan ort. Ja vad ska det bli av oss egentligen? Någonting mycket bra förhoppningsvis.
Mica Helger