Fjällräven Classic är ett event, jag vill gärna kalla det tävling. Cirka 2 000 vandrare tar sig 110 km från Nikkaluokta till Abisko. Vandringen går via Checkpoints i Kebnekaise, Singi, Sälka, Tjäkta, Alesjaure och Kieron. Majoriteten gör sig ingen brådska. De njuter av fjällen och tar upp till sex dagar på sig. Men sedan finns Dom Andra, sådana som jag. Vi tävlar. En del tävlar om att komma först i mål, den som gjorde det i år gick i mål på 14.47. Andra tävlar mot egna mål, till exempel att klara det inom 24, 48 eller 72 tim. Mitt mål bestämde jag efter mitt förra deltagande år 2013, att klara det inom 24 tim. Jag har under ett år kunnat förbereda både min kropp, knopp och utrustning. Lyckas man få till lätt kropp och utrustning är mycket vunnet. Varje kilo skall bäras hela vägen. Istället för tält valde jag vindsäck och en tunn sommarsovsäck i stället för en varm dito, vilket är godkänt enligt de kravspecifikationer arrangören ställer upp. Det sparade minst 3 kg. Min ryggsäck vägde vid start 9,5 kg. Perfekt.
Starten gick klockan 9 den 8 augusti. Det började bra. Riktigt bra. De 19 km upp till Kebnekaise Fjällstation gick på 2.36. Valde att jogga de första 6 km för att skaffa ett tidsförsprång. Gjorde kort rast, sedan vidare mot Singi. Solen gassade från klarblå himmel och livet lekte. Går bra det här tänkte jag. Ingenting kan stoppa mig nu. Singi tog jag också i farten allt för att öka försprånget mot min egen tidsplan. Målet var att ligga två timmar före innan halva loppet var gjort. Nästa etapp Sälka, check, snabbt vidare mot Kungsledens högsta punkt, Tjäktapasset på 1120 meter över havet. Där ungefär var också halva loppet gjort. Och på höjdkurvan skulle det nu bara gå neråt ända in i mål. Det gick neråt på flera sätt. Energin började ta slut. Stoppen för att fixa sår på fötterna blev fler och fler. Fick verkligen kriga mig fram till Alesjaure. Pannbenet gick nu på max. Klockan var nästan 23. Mörkret kom snabbt. Jag började ställa mig samma fråga om och om igen – Varför gör jag det här, VARFÖR?? Svaret rabblade jag som ett mantra under ett par timmar. Jag kan. Jag vill. Jag ska. Efter 21 tim och 50 min nådde jag målet. Glad. Trött och oerhört stolt över mig själv.