Sommartorka. En del pratar om det på tidningsredaktionerna. Då handlar det mest om att stora delar av de vanliga myndighetsrelaterade nyheterna lyser med sin frånvaro. En del utanför tidningens väggar brukar kommentera artiklar med att det måste ha varit nyhetstorka när de skrevs. En sak som jag noterat i det senare fallet är att det nästan aldrig är artiklar som kommit till under verklig nyhetstorka som hånas med detta för nyhetstexter så försmädliga tillmäle. Det handlar snarare om artiklar som den aktuelle läsaren inte gillar, känner sig lite besvärad av eller helt enkelt är ointresserad av. Vilket förstås kan vara ungefär vilken text som helst.
Men. Ibland uppstår sommartorkan trots allt. Det finns inte så många hårda, tuffa eller avslöjande nyheter att skriva om i tidningen. För den som i stället gillar läget finns nu helt plötsligt en möjlighet att ge sig ut på oväntade små äventyr som är förunnat en lokaltidningsjournalist.
Förra sommaren avslutade jag en arbetsdag med att knata runt i skrymslena av den gamla kalklinbanans allt mer förfallna lokaler i Forsby tillsammans med två Mad Max-diggare. De planerade för ett lajvkonvent och målade upp hur perfekt miljön var för att få postapokalyptisk stämning.
Morgonen efter följde jag med en barnboksförfattare i Björkvik på rekognoseringstur inför hennes nya barnbok. Miljöer där troll skulle ha hållit till enligt sägnerna skulle besökas och bli till illustrationer i boken. Det hör till de mer beskedliga avbrotten i journalistvardagen.
Under min tid som lokalreporter med Öland som bevakningsområde blev det nästan absurt. När alla andra hade sommartorka blev det tvärtom där som allt började hända när befolkningen tiodubblades. Här har jag varit med om marinarkeologiska utgrävningar av regalskeppet Kronan och nästa dag stått bredvid tyska paparazzis vid Solliden.
Min dåvarande chef försökte övertala mig att hoppa fallskärm och dokumentera uppgången och fallet. Här tog jag dock ett övervägande och beslöt mig för att aldrig någonsin hoppa fallskärm om inte alternativet att ta sig ner till marken är ännu sämre. Skådespelaren som gjorde rollen kapten Zoom (ni som är i rätt ålder förstår, ni andra får söka ett par sekunder på nätet) har övertalat mig om att köra beatbox till hans rappande och jag har skjutsat hem en snubbe utklädd till Carl von Linné från Blå jungfrun.
Allt tack vare att det var lite sommartorka.