Ett år efter mardrömmen: "Jag hade långtidscovid"

Vi kallade henne Katarina i artikeln som publicerades för ett drygt år sedan. Den flera månader långa mardrömmen av att inte bli trodd i vården, inklusive ett nödvändigt byte av vårdcentral, gjorde att hon då inte ville ställa upp med namn och bild i tidningen.

I verkligheten heter hon Malena Andersson och i dag känner hon inga problem med att berätta om att hon blev en av de allra första Eskilstuna-Kuriren berättade om som råkade ut för vad vården i dag vet att kalla "långtidscovid". Men som ingen riktigt hade grepp på förra våren. I dag finns särskilda mottagningar på flera svenska sjukhus som särskilt hjälper och forskar kring patienter som fått långvariga besvär efter en ofta mild första sjukdomsperiod.

– Jag är övertygad om att det var vad jag hade. Jag är med i Facebookgrupper för människor som haft eller har långtidscovid, och har pratat med läkare som också verifierat att mina symptom var klockrena. Jag har lärt mig väldigt mycket i de här grupperna, och förstått utifrån andras berättelser att jag är en av dem. Och jag förstår också att jag trots allt är lyckligt lottad som inte drabbades av ännu tuffare och otäckare besvär än dem jag fick.

Malena Andersson som är lågstadielärare i Ärla var sjuk hela förra våren med halsont, feber, heshet och andningsproblem. En första sjukskrivning förlängdes i omgångar. Efter några symptomfria dagar hann hon vara på jobbet en halv dag innan hon däckade och fick gå hem igen. Fortfarande med halsont och feber blev hon till slut friskskriven av läkaren på vårdcentralen, som slog fast att vad Malena än haft var hon smittfri och skulle tillbaka i arbete. Och utan ersättning blev hon tvungen att börja jobba igen – trots att kollegorna förstås inte ville ha henne där till en början.

Och trots att rådgivningen på 1177 uppmanade henne att absolut inte gå till jobbet med sina symptom, som gjorde henne rädd, ledsen och orkeslös.

I dag mår Malena Andersson bra, men har varit livrädd för att bli sjuk igen. Nu närmar sig datumet för första vaccindosen och hon längtar. "Vaccinet har varit ljuset i tunneln för mig länge."

Foto: Anne-Lie Andersson

När vi hördes sista gången, dagarna före skolavslutningen 2020, kände Malena sig helt ok och såg fram emot ett stärkande sommarlov. Men bara några dagar efter att artikeln publicerades blev det ny resa in till akuten, nu med en blodpropp i ena armen och skyhögt blodtryck. 

Hon har anmält sin dåvarande vårdcentral till Patientnämnden och ifrågasatt bemötandet.

– Jag blev ju dessutom aldrig testad för covid, och det var en av de saker jag kraftigt ifrågasatte. Då fanns ännu inte de här självtesterna man bara kan boka in och göra, utan det var sjukvården som avgjorde om ett prov skulle tas. 

I dag mår hon bara bra, men under året som gått har hon varit livrädd för att bli sjuk igen. I höstas var många kollegor covidsmittade och skolan fick stänga en vecka. 

– Jag har varit jätteförsiktig hela året, onelinehandlat och undvikit personalrummet. Jag har kunnat släppa rädslan med mina underbara ungar, men kollegorna har jag hållit avstånd till.

– Jag är fortfarande traumatiserad av bemötandet i vården. Av att inte bli trodd. Att inte få någon vård och behandling. De fick mig att känna mig som en mytoman och hypokondriker som bara sökte sjukskrivning. Jag känner fortfarande ett stort behov av att få veta och förstå varför det blev som det blev. Jag har så många frågor som aldrig fått svar.

Nu väntar vaccinering.

– Som jag längtar! Vaccinet har varit ljuset i tunneln för mig länge nu.