Under förra mandatperioden slet flera svenska Europaparlamentariker för att förändra den fiskeripolitik som så länge har rått i Europa. För att lyckas förändra den räcker det inte med att rösta i plenum. Långt innan dess gällde det att övertyga så många politiker som möjligt om hur de stora subventionerna till fiskeflottan och dumpningen av fisk ledde till utfiskade hav. Informella möten över partigränserna, mycket snack i korridorerna, mejlutskick med fakta om fiskerinäringen och hur den har förlorat i konkurrenskraft och hur fiskebestånden har minskat.
Isabella Lövin fungerade expert och lade fram fakta över hur haven riskerade att fiskas ut och tog kontakter över partigränserna. Christofer Fjellner fungerade torped i den konservativa gruppen EPP och lyckades genom att systematiskt prata med ledamöterna en och en få över hälften av gruppen att rösta på hans alternativa förslag. Mindre nöjd var den konservative franske politikern Alain Cadec, som ledde arbetet med huvudreformen, och som jobbade för fortsatta subventioner till fiskeflottan. Christofer Fjellner berättar att den utskällningen han fick gjorde så hans korta hår stod rakt upp.
— Men det var det värt.
Samtidigt mobiliserade Europas miljöorganisationer. I stället för att jobba var för sig kom de överens om att prioritera de viktigaste frågorna. Bland annat de om maximalt hållbart uttag och om utkastförbud. Det gjorde att alla politiker som kontaktades fick samma budskap, något som Ellen Bruno från Naturskyddsföreningen tror gjorde skillnad.