Katrineholmaren Mikael Andersson har diagnosen bipolÀr typ 2 vilket innebÀr att han Àr manisk och deprimerad i perioder.
â Man sĂ€ger att mellan en och tvĂ„ procent av befolkningen drabbas av bipolĂ€r affektiv sjukdom, sĂ€ger Marianne Lundqvist, bitrĂ€dande verksamhetschef pĂ„ psykiatriska kliniken pĂ„ Nyköpings lasarett och Kullbergska sjukhuset i Katrineholm.
Med största sannolikhet följer Sörmland de siffror som presenteras pÄ nationell nivÄ. Katrineholmaren Mikael Andersson har diagnosen bipolÀr typ 2 vilket innebÀr att han Àr manisk och deprimerad i perioder.
â Du fĂ„r vĂ€nta, jag har besök nu, sĂ€ger han till skatan som slagit sig ner intill uteplatsen och tigger efter mer att Ă€ta.
â Jag lĂ„g dĂ€rinne i nĂ€stan tvĂ„ Ă„rs tid. Jag var livrĂ€dd för folk, fortsĂ€tter han och pekar mot huset.
Nu Àr Mikael Andersson pÄ benen igen. Han kÀnner sig hoppfull. För en tid sedan körde han en plastkasse med gamla mediciner till apoteket.
â MĂ„nga av dem har ju inte funkat. Men nu tror jag att vi hittat rĂ€tt balans.
NÀr Mikael Andersson ser tillbaka pÄ sitt liv skulle han önska att han fÄtt diagnosen tidigare.
â Den hĂ€r sjukdomen hade ju jag redan nĂ€r jag var liten. Om jag hade fĂ„tt reda pĂ„ det dĂ„, dĂ„ hade lĂ€rarna haft lĂ€ttare med mig. Jag hade en flock efter mig pĂ„ rasterna, det hĂ€nde ju alltid nĂ„got roligt runt mig.
Som liten var Mikael Andersson duktig pÄ att Äka skidor.
â Jag skrek "ur spĂ„r" och de fick hoppa undan.
Tre Är i rad tog han hem segern nÀr eleverna pÄ skolan kÀmpade om att komma först över mÄllinjen.
â Vid ett tillfĂ€lle tog de en bild pĂ„ oss. Vi Ă€r fyra pĂ„ bilden. Tre tittade rakt in i kameran. Jag tittade Ă„t ett annan hĂ„ll. Jag hade redan sett nĂ„got annat roligt. SĂ„ var jag redan dĂ„. Men dĂ„ var man bara besvĂ€rlig.
Mikael Andersson Àr öppen med sin sjukdom.
â NĂ€r jag mĂ„r sĂ„ hĂ€r Ă€r jag jĂ€tterolig att umgĂ„s med. Men nĂ€r jag Ă€r lĂ„g hör jag inte av nĂ„gon. Jo, jag har en vĂ€n. NĂ€r jag har legat i sĂ€ngen ett halvĂ„r sliter han upp dörren, sparkar pĂ„ sĂ€ngen och sĂ€ger Ă„t mig att gĂ„ upp. Det hjĂ€lper.
Mikael Andersson har varit sjukskriven sedan 2014. Dessförinnan Äkte han runt och servade bensinmackar.
Han berÀttar om kreativiteten som kommer med sjukdomen, den fantastiska sjukvÄrdspersonalen och hur det kÀnns att tappa bort en hel dag ur minnet.
â Man kan stĂ€lla till det sĂ„ tokigt för sig sĂ„ ibland tror man inte att det Ă€r sant. Man kĂ€nner sig oövervinnerlig. Förra veckan var jag vĂ€ldigt uppĂ„t, jag tappade bort hela onsdagen.
Mikael Andersson Àr sÀrbo och pappa till tre barn.
â Jag har dĂ„lig kontakt med dem. Jag har sumpat mina barn massor nĂ€r jag inte orkade med nĂ„gon. Jag har dĂ„ligt samvete för det men jag kan inte backa tiden.
I den egna trÀdgÄrden har Mikael Andersson byggt ett uterum i vilket han tillbringar en stor del av sommaren.
Han tycker att vi mÄste bli bÀttre pÄ att prata med varandra om psykiska sjukdomar.
â Vi ska inte vara rĂ€dda för att prata om psykiska sjukdomar och jag tycker att mĂ€nniskor kan bli bĂ€ttre pĂ„ att hjĂ€lpa varandra.
â NĂ€r jag kommit pĂ„ benen Ă€r det sĂ„ mĂ„nga som sĂ€ger "vad roligt att se dig", men varför kommer de inte nĂ€r jag inte orkar? Varför tĂ€nker vi inte mer sĂ„?, funderar Mikael Andersson.
Personer med sjukdomen, som Marianne Lundqvist har mött, sÀger ofta att omgivningen uppfattar dem som besvÀrliga och som nÄgon man inte kan lita pÄ.
Eftersom mÀnniskor Àr rÀdda för det som vi inte kÀnner till har vi, enligt Marianne Lundqvist, lÀtt för att sÀtta in andra mÀnniskor i fack, i syfte att fÄ en snabb bild av verkligheten.
â Det finns en stor okunskap om psykiska tillstĂ„nd i allmĂ€nhet. Om man inte vet vad det innebĂ€r att ha bipolĂ€r sjukdom riskerar personen att stĂ€mplas utifrĂ„n en sjukdomsperiod. Det Ă€r djupt olyckligt och sorgligt dĂ„ dessa personer Ă€r som vi andra största delen av livet, sĂ€ger hon.
Tycker du att vi blivit bÀttre pÄ att prata om psykiska sjukdomar?
â BĂ„de ja och nej. Det verkar ha en positiv effekt pĂ„ samtalsklimatet nĂ€r kĂ€nda personer framtrĂ€der med sina psykiska sjukdomar. Vissa tillstĂ„nd har blivit lĂ€ttare att prata om nu förtiden. Det Ă€r till exempel ganska accepterat att prata om att gĂ„ in i vĂ€ggen eller att ha adhd, medan det fortfarande kan vara ganska skamligt att nĂ€mna andra tillstĂ„nd.
Hon tycker ocksÄ att vissa symtom, som i hennes vÀrld kan vara extremt försvÄrande i livet och orsaka stort lidande, anvÀnds i alltför triviala situationer.
â Till exempel nĂ€r man sĂ€ger att jag har Ă„ngest för att jag ska gĂ„ till frissan och byta frisyr. Detsamma gĂ€ller "jag Ă€r deprimerad", det kan i vardagligt tal betyda nĂ€stan vad som helst. Att pĂ„ riktigt ha Ă„ngest eller att vara deprimerad Ă€r nĂ„got helt annat, sĂ€ger Marianne Lundqvist.