Saras mamma är orolig. Hennes dotter riskerar att dö om inget händer, menar hon. Hon har ringt och hon har efterlyst varför ingen uppföljning sker.
– Det är som hon hamnat mellan två stolar, säger mamman.
De två stolarna är landstinget och hemmakommunen. Landstinget sköter själva vården, kommunen ska ta ansvar för allt runt omkring som boendestöd, kontaktperson och samverkan med skola.
Sara lider sedan några år tillbaka av ångest och ätstörning. Hon har sjunkit djupare och djupare i sin sjukdom och uppmätte ett BMI, kroppsmasseindex, på tolv, vilket är detsamma som mycket underviktig.
Hon bor i egen lägenhet och eftersom hon är myndig får inte föräldrarna samma insyn i vården, som när man är under 18.
Det innebär samtidigt att ett större ansvar läggs på den myndige patienten.
Sara säger att hon ringt ätstörningsmottagningen och varit i kontakt med hemkommunen, men hon har inte fått någon kontaktperson eller boendestöd.
– Jag är bara trött på att behöva tjata, säger Sara.
Sara behöver stöd för att äta och för att gå upp i vikt. Hon ska inte röra på sig i någon större utsträckning - för att spara energi.
Saras mamma är förtvivlad. På ätstörningsenheten anser man att Sara är i fortsatt behov av vård och den bilden delar Saras mamma.
När Sara efter åtta veckors vård på ätstörningsenheten skrevs ut i slutet av mars och var tillbaka i sin lägenhet och vardag så har inget hänt, menar både Saras mamma och Sara själv.
– Varför har ingen tagit kontakt med Sara? Det är ju som om man bara kastar åtta veckors vård i sjön, säger Saras mamma.
Samtliga högre landstingschefer SN varit i kontakt med säger att landstingets ansvar fortsätter även efter en patient skrivs ut. Vården kan då ske genom dagvårdsinsatser, hemma eller i någon av landstingets mottagningar, och via samverkan med hemkommunen.
I princip ska man vara överens med patienten om att avsluta kontakten för att landstinget ska avsluta vården, förklarar Sven Nordlund, divisionschef för psykiatrin inom landstinget.
– Det vore konstigt om man bara släpps i väg, säger Sven Nordlund apropå Sara.
Johan Hellström, verksamhetschef för psykiatrin i Nyköping, säger att eftervården vid ätstörningsenheten bygger på tre ben: samtalsterapi, ätstöd och att man jobbar med familjen.
Att man släpps vind för våg ska inte förekomma, säger han.
– Men det är alltid svårt när två huvudmän (kommunen och landstinget) är inblandade. Vi har ingen kapacitet att åka hem till patienten, men vi ska se till att kommunen blir involverad, säger Johan Hellström.
Fotnot: Sara heter egentligen något annat.