I en lägenhet på Vasastan i Stockholm sker historia. De första utanför familjen Kent får lyssna på det som är Eskilstunakvartettens allra sista skiva: "Då som nu för alltid". Anders Nunstedt från Expressen, Håkan Steen från Aftonbladet och undertecknad samsas i ett rum som går i vitt, ska man säga Stadion-vitt kanske?
Knappt en timme senare är det över efter att "Den sista sången" just har spelats. Det avsked Eskilstunas stolthet bjuder fansen på är både storslaget och dansant. På "Då som nu för alltid" samsas kärlekshistorier, reflektioner och politiska betraktelser till tonerna av ett svängande dansgolv. Ljudet är modernt, stundtals på ett sätt som mer för tankarna till kommersiell dansmusik snarare än de syntrötter som alltid har lyst igenom i Kents musik.
Samtidigt präglas skivan av en känsla av allvar. Då syftar jag inte bara på den öppet politiska "Falska profeter", utan på plattan som helhet. Det här är sista gången kvartetten spelar in en skiva ihop (vad vi vet) och det ger "Då som nu för alltid" en känsla av angelägenhet, som förvisso har växt sedan "Röd", men som aldrig har varit lika påtaglig som nu.
Jocke Bergs röst känns vassare än tidigare. Sången är mer i fokus än någonsin. Kan vara mina öron som lurar mig, men det känns som att man i mixningen har lagt en extra strålkastare på rösten: "Här, lyssna nu. Det är sista gången.".
Musikaliskt är det som sagt driv, dunk och dans i fokus. Det svänger som aldrig förr, och stundtals låter det som att det är mer skrivet för ett dansgolv än en konsertlokal. Samtidigt så finns det stunder då gitarrerna är i centrum på ett sätt som de inte har varit sedan den självbetitlade debuten. Framförallt i "Gigi" där Sirviö tillåts ta plats på ett helt nytt sätt.
Är Kents sista skiva också deras bästa?
För min egen del är svaret nej. Men den ligger inte långt efter toppduon "Isola" och "Tillbaka till samtiden". I min recension av "Vi är inte längre där" klagade jag på att Kent inte hade överraskat mig på länge. Men jag får revidera detta i och med "Då och nu för alltid".
Detta är ett avsked värdigt Sveriges största rockband.
Så låter "Då och nu för alltid"
"Andromeda"
"Hjärtat blir aldrig fullt, ett helt liv ska få plats där" lyder de första raderna. Redan här träffar Jocke Berg säkerligen mitt i prick hos många Kent-fans som kommer att sakna sitt favoritband.
"Tennsoldater"
Här samsas Depeche Mode-influenserna, som alltid har präglat Kent, med Daft Punk. Just "Tennsoldater" kan vara Kents produktionsmässigt modernaste låt.
"Vi är för alltid"
Har skivans snyggaste berättarknep. Efter att ha sjungit om att det kommer att skrivas böcker och låtar om "oss" - vilket syftar till ett kärlekspar - blir Jocke Bergs röst plötsligt nedtonad: "Jag bara skojar ingen kommentar skriva böcker om oss..." Kanske det mest humoristiska som Kent någonsin har spelat in, naturligtvis håller Jocke Bergs ironiska svärta tillbaka skrattet.
"Den vänstra stranden"
Ett glasigt plingande och Jocke Bergs röst bär fram låten under den första versen. Refrängen är en soluppgång i fast forward. Påminner om Kent runt "Isola" och "Verkligen".