Tänk om det hade blivit tvärtom. Göran Persson: handbollstränare och sportjournalist. Kjell E Larsson: statsminister.– Kjell, du har alltid varit en förebild för mig när det gäller att organisera saker och ting, konstaterar Göran Persson.
Visst hade vår förre statsminister kunnat bli såväl handbollstränare som sportchef på lokaltidningen. Han hade stått där på handbollsplanen eller på sportredaktionen, och pekat ut färdriktningen med hela handen.
Jag själv som statsminister?
I ärlighetens namn, det hade nog aldrig blivit verklighet.
Även om jag genom årens lopp fått höra kommentarer som "politiken hade varit mycket mer underhållande om Kjelle varit regeringschef".
Jag vet fortfarande inte hur jag ska tolka det, som en komplimang eller en förolämpning?
Hur som helst: jag och Göran Persson växte upp tillsammans i Vingåker på 60-talet. Han var ett år äldre.
Det är 56 år sedan vi möttes första gången.
Vi bodde grannar, bara 250 meter ifrån varandra på samma gata.
I vuxen ålder har vi stött på varandra då och då. I fjol gästade Göran Persson kompisklubben Wingfield club (grabbar med rötter i Vingåker) på Båsenberga och gjorde ett bejublat framträdande
För någon månad sedan var det dags igen. Egentligen ville jag träffa honom på hans stora, fina sörmländska gård Torp, men det gick inte.
Så det blev JKL-kontoret på åttonde våningen på Sveavägen i Stockholm i stället, där Göran Persson en kvart försenad exklusivt tog emot oss med ett leende. Inte så tokigt det heller.
– Hej, Larsson, välkommen…
– Jag har skrivit att du kunde ha blivit förbundskapten till och med, sa jag, och visade gamla urklipp på krönikor som jag skrivit om Göran Persson.
– Åh, herregud, jaha, jäklar vad tiden går, kommenterade Göran och tittade på bilderna.
Vad har du för minnen av vår gemensamma barndom?
– Mina första minnen av dig, Kjell, är förknippat med idrott. Det var när vi på kvällar och helger delade upp i smålag i fotboll i lekparken.
Något mer?
– Ja, det var när du längre upp i tonåren mer eller mindre tog över Vingåkers IF:s ungdomsverksamhet, framförallt på handbollssidan. Tidigt blev du en förebild för mig, när det gäller att organisera saker och ting, vilket inte är ett latmansgöra. Det kräver mycket arbete, säger Göran, och fortsätter:
– Jag kommer ihåg dina OÄNDLIGT långa listor med att göra och alla kontakter som du hade och så vidare. Allt var genomtänkt och planerat. Du var en stor organisatör. Vi körde dessutom tidningar tillsammans. Och så var vi nästan grannar.
Vi stod ofta på kvällarna uppställda med våra cyklar i korsningen, Jägargatan/Valhallavägen efter att vi haft handbollsträningar.
Vad diskuterade vi då?
– Ja, det var inte bara idrott utan även samhällsfrågor. Du visade tidigt ett stort intresse för det, även om mitt engagemang var djupare.
Kände du att jag hade samma färg som du, socialdemokrat alltså?
– Det var aldrig någon tvekan. Hade du inte haft det i den miljön, hade du varit konstig. Vi VAR socialdemokrater vi som levde på det sättet, vi som bodde i det här området.
Hur var det med tidningsutdelningen?
– Vi delade på ett distrikt, Vannala och ner mot samhället. Vi körde varannan vecka. Vi delade ut morgontidningar, gick upp klockan fyra på morgnarna.
– Min karriär som tidningsutdelare började annars i de yngre tonåren, när jag körde ut Folket efter skolans slut. Vi träffades då och då, eftersom du delade ut Katrineholms-Kuriren i samma område: Skolgatan, Säfstaholmsvägen och ända ut till Säfstaholm.
Hur kom det sig att du, jag och Per Rosén startade ungdomshandbollen i Vingåker 1967?
– Att det blev just vi tre var inte så konstigt. Vi hade funnits i varandras närhet hela tiden under uppväxten från vi var 10-17 år. Per Rosén, som var en stor och välväxt yngling redan i unga år, bodde ju också i området.
Varför just handboll?
– Det var inte heller så svårt att förstå. Det hade att göra med att kommunen byggde Vidåkershallen 1965. Då kom intresset för handbollen. Hallen störtade ju sedan ihop en decembernatt, det var mycket märkligt. Jag hade varit där på handboll kvällen innan, en söndag. Då sa många åskådare att de hörde hur det knäppte i taket och i hallen.
Göran Persson menade att tillkomsten av kommunala anläggningar betytt mycket för idrottsintresset – så var det även i Vingåker.
– När det byggs tennisbanor ökar tennisintresset, när simhallar kommer till vill alla simma och så golfvågen och så vidare.
När jag, Göran Persson och Per Rosén startade ungdomshandbollen i Vingåker blev intresset enormt.
Så här skrev Katrineholms-Kuriren:
"Nästa åkomma som skulle angripa invånarna visade sig bli handbollsfebern. Den grasserar som bäst just nu och om man ska vara adekvat och i sammanhanget tala om temperaturen så torde den vara som högst just nu. Första kvällen kom ett 70-tal pojkar, andra kvällen 110 pojkar, 15 år och yngre. Per Rosén, Kjell Larsson och Göran Persson heter u-ledarna. De är glada men bekymrade. Så mycket folk har inte varit samlade i hallen på en gång sedan kvällen innan den rasade ihop. Det är inte en upprepning av den händelsen de fruktar utan var de ska göra av allihop. På en timme i veckan ska 110 bollsugna få sitt lystmäte en omöjlig uppgift. Mer tid kan de inte få. Hallen är uthyrd till sista minuten."
– När jag blir påmind om det där, kommer jag ihåg det. Kul att höra. Är det Lino (Hans Karlsson) som skrivit eller? Lite ålderdomligt skrivet, typisk sportjournalistik med dessa ordvändningar, säger Göran.
Tillsammans besökte vi kommunhuset för att vi skulle få mer tid i hallen.
Det var mest du, Göran, som förde talan?
– Så var det nog och vi fick ju några timmar till så småningom, men det var ju du som höll i träningarna. Det var ett fantastiskt handbollsintresse under den perioden.
Göran hade redan i det här skedet av livet talets gåva. Jag blev ofta imponerad över hans logiska sätt att resonera både med mig, men kanske framförallt med mer okända personer och myndighetsföreträdare.
– Min mamma, Karin, var väldigt verbal. Hon vann alla debatter. Jag lärde mig mycket av henne och att få sådana uppgifter tidigt i skolåren.
Du blev ju rapporterad till Södermanlands Handbollförbund en gång, vad hände?
– Jag var lagledare för Vingåkers IF i en reservlagsmatch mot Eskilstunalaget Svea. Vi använde en A-lagsspelare, OS-simmaren Hans Rosendahl, i vårt lag. Det var i strid mot reglerna. Han hade varit sjuk i en A-lagsmatch och fick därför spela i reservlaget, men skulle ha stått över en match för att vara spelklar.
– Jag fick ett omnämnande på sportsidan i Katrineholms-Kuriren. Det är enda gången, jag har klippt ut det, har det hemma någonstans, men har inte hittat det, en liten spalt. Vingåkers IF:s lagledare, Göran Persson, tilldelas en varning, stod det. Då bröt jag igenom på sportsidorna (skratt).
Ett inte särskilt långvarigt genombrott i så fall. Ex-statsminister Persson var inte den atletiska typen. Vilket inte hindrar att han har en liten pokal hemma i det lilla prisskåpet.
– Tredjepris i Vingåkers Schackklubbs juniortävling. Hans-Gunnar Firre Lindh vann och Bengt Melchersson var tvåa bland tolv deltagare.
Spelar du mycket schack?
– Då gjorde jag det, men inte nu. Jag ångrar lite att jag inte tagit upp det igen, för det är intressant. Jag har försökt, men tiden räcker inte till. Man behöver sitta sammanhängande en timme i ett streck och vara koncentrerad för att komma in i det. Jag löser rätt mycket sudoku och även korsord.
När drog du dig ur handbollen?
– Det var när jag flyttade till Norrköping för fortsatta gymnasiestudier. Då kunde jag inte fortsätta med handbollen. Innan dess hade jag misskött studierna till förmån för handbollen, tidningsutdelningen och SSU-engagemanget.
Hur tänkte du om framtiden?
– Jag funderade tidigt mycket på den. Först var det socialsekreterare jag ville bli. Det var ett populärt yrkesval bland unga 1968. De bästa i min generation ville bli läkare eller gå på socialhögskolan. Där var det svårast att komma in på universitet. Annars fanns bonde, folkhögskollärare eller präst i Svenska kyrkan med som tänkbara alternativ.
Trodde du att jag skulle bli handbollstränare, eller vad?
– Nej, men journalist. Du var redan under ungdomsåren både skrivvillig och oerhört skrivkunnig. Jag minns att du skrev om handbolls- och fotbollsmatcher med stor inlevelse.
Jodå, själv hoppade jag av gymnasiets humanistiska linje på läroverket i Katrineholm under hösten 1968 och fick mitt första jobb på Nerikes Allehandas lokalredaktion i Vingåker som allmänreporter.
För Göran Persson blev det politiken som tog över så småningom. Via kommunalråd i Katrineholm, riksdagsman och finansminister stod han 1996 på höjden av sin karriär, när han valdes till statsminister.
Blev statsministertiden som du tänkte?
– Nej, inte alls. Med stigande ålder har jag lärt mig att inte planera så mycket. Det som blivit bra har varit när jag tagit chansen och det gjorde jag här. Det är en fråga om timing och stå på rätt plats, när det gäller. Omständigheter och kanske någon slags talang har fört mig dit jag kommit.
En del personer tycker att du drev partiet för mycket åt höger?
– Det är en svag analys. Jag har aldrig reflekterat över den diskussionen. Jag har alltid känt mig trygg i min socialdemokrati. Den har hela tiden byggt på arbete, rättvis fördelning och en ordentlig offentlig sektor, betalad med skatter.
Vilka beslut är du mest nöjd med från statsministertiden? Hann du med det du ville göra?
– Det mesta hann jag inte med. Jag hade en privilegierad situation. Jag var tvungen att göra saker och ting. Då är det mycket lättare. Vi hade den stora ekonomiska 90-talskrisen och att ta sig ur den, det är inte lätt, men det som är svårt är att se till att man inte halkar tillbaka i den igen. Det var säkert ett 20-tal strukturella reformer som genomfördes som syftade till att använda våra resurser på det effektivaste sättet och så rättvist sätt som möjligt. Och så var det viktigt att böckerna visade plus. Jag hade tur att få vara med när Sverige flyttade ut utomlands på riktigt. Jag var den förste svenske politikern som regelbundet fick sitta ner med de stora internationella politikerna, sju åtta gånger per år under tolv års tid. Jag träffade den brittiske premiärministern vid fler tillfällen än de tidigare svenska statsministrarna hade gjort tillsammans.
Fördel varit finansminister?
– Javisst och framförallt att jag hade åstadkommit något. Finansminister är att vara inrikes statsminister. Du har grepp om inrikespolitiken.
Någon förebild som politiker?
– Nej, du är den du är och försök göra så bra du kan av det. Du ska inte efterlikna någon. Tro på dig själv. Sedan kan jag inte komma ifrån att jag var väldigt förtjust i Gunnar Sträng, hans sätt att tala, men jag kunde inte drömma om att bli som honom.
Vilka stora politiker träffade du?
– Tony Blair, Jaques Chirac, Gerhard Schröder, Helmut Kohl, Nelson Mandela och Bill Clinton, Kofi Annan, de tillhörde i någon mån min sida i politiken. Det var oerhört stimulerande att snacka och umgås.
Du utsåg ingen arvtagare, när du avgick 2006?
– Nej, det straffar sig. Det ska överlämnas till partiet. Den som jag trodde skulle min efterträdare, Anna Lindh, mördades ju 2003, då föll mycket av min sista tid samman. Alla andra kring henne var starka, men blev då också tunna. Så när jag gick fanns ingen given efterträdare. Jag var trött. Jag hade gjort mitt när jag avgick, hade varit statsminister i tio år.
Du är en av de bästa talare vi haft. Håller du med?
– För mig blev talet ett sätt att pröva politiken. Det blev en process där jag utvecklade politiken bättre än opinionsmätningarna. Retorik är något som går att träna upp. Jag får ännu idag en kick av att gå upp i talarstolen.
Vilka frågor är viktigast för S i framtiden?
– Vi är ett idéparti, så klassisk socialdemokratisk politik som rättvisa och jämlikhet. Drömmen om ett rättvisare samhälle kommer alltid att finnas och kräva politiska åtgärder.
Under vårt samtal kom vi in på en fråga om ett tv-program, där Erik Fichtelius gjorde en rad intervjuer med den forne statsministern under perioden 1996-2006.
Göran Persson sa då, 1999, bland annat om Carl Bildt:
– Han är osäker i talarstolen. Han är så jävla dålig. Jag undrar vad det ska bli av den killen? Jag tycker synd om honom.
Om Fredrik Reinfeldt sa Göran Persson några år senare:
– Finns inget personligt med honom. Det är noll. Vi har just nu den svagaste politikern i spetsen för alliansen. Han är svår att få grepp på. Kallas ju tvålen. Det är en tunn politiker.
Hur tänkte du, Göran, när du sa allt detta?
– Det var en serie intervjuer som Erik Fichtelius gjorde som var mycket öppenhjärtiga, där jag beskrev mina känslor för dessa två oppositionspolitiker. Carl Bildt har jag aldrig kommit nära, såg honom på distans förlora valet 1994 och 1998, mot mig, och sedan försvinna bort ur politiken. Han kändes osäker. När det gäller Fredrik Reinfeldt fick jag aldrig någon riktig kontakt med honom. Det var en död relation. Jag vet att det var andra som upplevde det på samma sätt. Vad jag underskattade hos honom vid den här tiden (2004) var att han hade en strategisk begåvning som var långsiktig. Det räckte till 2014, sedan var det slut.
Borde Socialdemokraterna samarbeta mer med Moderaterna – som i Katrineholm?
– Inte mitt råd, även om det ger en stabil majoritet och det går att driva långsiktig utveckling. I ett sådant samarbete brukar dock ofta basen för den långsiktiga politiken erodera och då uppstår problem på kanterna. Jag pratar då och då med Göran Dahlström. Han är en profilerad person i stan. Det lär inte vara Socialdemokraterna som får problem utan i stället Moderaterna som har anledning att vara oroliga i Katrineholm.
Hur ser dina dagar ut just nu?
– Basen är där vi sitter nu på JKL. Jag ger en del intervjuer, men försöker hålla nere det. Annars är det fyra saker jag huvudsakligen sysselsätter mig med: Jag reser runt i världen och talar, jag sitter ordförande i några små bolagsstyrelser som jag också är delägare i, jag jobbar med näringslivet och ger råd om vad händer när krisen kommer. Näringslivet blir mer och mer utsatt offentligt och det är samma dynamik som gäller där som i politiken. Och så driver jag ett jordbruk.
Det där sista låter som ett hårt jobb.
– Jag jobbar mycket fysiskt. Nu när jag kommer hem ska jag ta hand om sex kogrupper som jag har ute och betar och så ska jag kolla alla stängsel. I morgon ska jag köra gödsel. Det finns gott om kunnigt folk i jordbruket. Jag har många värdefulla mentorer som jag kan vända mig till, men mycket sker genom learning by doing.
Framtiden?
– Svårt att sia om, men så länge jag längtar hem har jag ett gott liv. Det finns alltför många i min generation som sitter i sin lägenhet och längtar ut.
Göran Persson räknas som en av de stora S-politikerna genom tiderna.
Han var inte populär i alla kretsar, varken bland vänstersympatisörer, borgerliga politiker eller borgerliga väljare.
Han tvekade aldrig att välja väg.
Jag är glad över att vår vänskap fortfarande håller efter 56 år.
En sista fråga, Göran: Kan du hjälpa mig att stänga av den här inspelningen på mobilen? Det där med tekniken du vet…