Hans Gedda fotograferad inför sin 80-Ärsdag.
Han minns barndomen i Flen, dÀr han tillbringade nÀstan alla lediga timmar i skogarna kring Thuleparken och sprang sÄ snabbt pÄ Ekborgen att trÀnarna lÀmnade in klockorna hos urmakaren eftersom de verkade ha fÄtt fnatt. Den senare SM-mÀstaren Dan Waern var en av trÀnarna som sÄg potential i Hans Gedda.
â De vinkade till sig mig och sa att de ville trĂ€na mig professionellt. Men jag sa "nej, jag springer bara sĂ„ hĂ€r fort för att imponera pĂ„ tjejerna", minns han sjĂ€lv.
Men han hade redan fÄtt sin första kamera och visste att hans framtid lÄg i den.
TÀvlingsinstinkten har alltid funnits dÀr, Àven om han valde bort löparbanan. Gedda bestÀmde sig tidigt för att bli en vÀrldsstjÀrna. Redan under tonÄren kunde han se sig sjÀlv pÄ en löpsedel, efter att ha vunnit en fototÀvling med en Rolleiflex-kamera i potten.
â "FemtonĂ„rig Flensbo vann pris" stod det i Eskilstuna-kuriren, minns Gedda.
"FemtonÄrig Flensbo vann pris" stod det i Eskilstuna-kuriren, minns Gedda om sin första triumf.
Medan Hans Gedda visar runt i hemmet, som kĂ€nns som ett personligt galleri intill BĂ„vens kant â med tavlor han har fĂ„tt i present och egensignerad konst â dansar hundarna Rivel och Jack, döpta efter clowner, runt hans fötter.
Ăven om han upplever tiden som abstrakt och irrelevant i mĂ„nga avseenden Ă€r den kristallklar i andra. Gedda konstaterar att det Ă€r 16 Ă„r sedan han lĂ€mnade Stockholm, studion pĂ„ Götgatan och det tillhörande mörkrummet. DĂ€r och dĂ„ slutade han med portrĂ€ttfotografi.
"Plötsligt lĂ€ser man det: 'Vilhelm Moberg Ă€r död'". TvĂ„ chanser gick författaren och fotografen förbi â nĂ„gon tredje blev det aldrig. Hans Gedda berĂ€ttar om portrĂ€ttet han önskar han tog.
Faktum Ă€r att han nĂ„dde en vĂ€ndpunkt redan 1990, dĂ„ Nelson Mandela slĂ€pptes ur fĂ€ngelset och Gedda fick den unika chansen att fotografera honom. NĂ€r han vĂ€l hade satt upp sin fond pĂ„ UD kom dock Mandelas representanter in och sa att han var nervös och ville stĂ€lla in â dĂ„ klev utrikesminister Sten Andersson (S) in och förklarade att "Gedda Ă€r Palmes fotograf", vilket avgjorde saken.
â Det var enda gĂ„ngen jag hade en utrikesminister som assistent, för han fick hĂ„lla blixten.
Han tog bara nÄgra fÄ exponeringar men resultat blev odödligt. Bilden av Mandela med knuten hand, frihetstecknet, i pannan Àr ikonisk. SjÀlv beskriver Gedda fotograferingen som en höjdpunkt och slutet pÄ en era.
â Inget kan jĂ€mföras med det.
2013 stÀllde Hans Geddas verk ut pÄ Nationalmuseum i Stockholm. I augusti Àr det Äter dags, pÄ Fotografiska.
Gedda har plĂ„tat Tove Jansson, bakis efter en oplanerad fylla med densamma, Andy Warhol, spontant i samband med ett annat jobb dĂ€r den mytomspunne konstnĂ€ren dök upp samt kungen â vid flera tillfĂ€llen. För att bara nĂ€mna nĂ„gra.
Han har valt att inte mÀrka sina portrÀtt med Ärtal. De fÄ gÄnger han har gjort det har det blivit en brutal pÄminnelse om tidens gÄng och i dag finns mÄnga av de han har förevigat inte kvar i livet.
â Det gĂ„r sĂ„ fort, jag hinner inte med riktigt, sĂ€ger han och blickar ut över sjön.
Hans Gedda pÄ bryggan vid det egna hemmet, med BÄven som kuliss.
Ăven om han har lĂ€mnat mörkrummet och portrĂ€tten bakom sig sĂ„ fortsĂ€tter Hans Gedda att skapa. PĂ„ sitt eviga tema och liv och död skapar han stilleben av föremĂ„l frĂ„n skogen. Genom att arrangera döda föremĂ„l gör han dem liv och med kameran förevigas dess existens.
â Det roar mig, det Ă€r skönt. Man mĂ„ste hĂ„lla igĂ„ng, kĂ€nna att man lever. Jag kan ju inte bara sitta och mata fĂ„glarna, det har jag ingen lĂ€ggning för.
Hans Gedda tog emot kungens medalj i Ättonde storleken i högblÄtt band 2015.
PĂ„ utstĂ€llningen "NĂ€ra ögat" pĂ„ Fotografiska, 26 augustiâ22 januari, kommer besökarna dels att fĂ„ se vĂ€lkĂ€nda portrĂ€tt, dels bilder som aldrig visats förr.
â Bland annat opublicerade bilder som jag tog nĂ€r jag flyttade till Stockholm 1964.
Framöver skulle han gĂ€rna visa upp mer av sina stilleben. Och nĂ„gra av de mĂ„nga skulpturer han har skapat â som de gipsinfattade fiskfjĂ€llen som stĂ„r pĂ„ ett av borden i hemmet.
"Jag saknar inte portrÀtten, jag har jÀmt att göra med mina stilleben. Det tycker jag Àr intressant", sÀger Hans Gedda. Han drömmer om att fÄ göra utstÀllningar renodlade med stilleben och skulpturer i framtiden.
Hundarna Jack och Rivels stÀndiga rörelse och nÀrvaro för tankarna till hur Gedda beskriver sitt eget manér bakom kameran nÀr de begav sig. "Som en cirkusartist".
â Jag gĂ„r spontant pĂ„ min intuition, den inre rösten sĂ€ger till mig "det dĂ€r ska du göra, gĂ„ nĂ€rmare". DĂ„ Ă€r jag som en cirkusartist, jag dansar runt och slĂ€nger med kameran.
Han fotograferar fortfarande varje dag. NÀr molnen plötsligt formar sig "precis som Strindberg" eller nÀr ljuset skapar magi pÄ BÄvens yta. Och de stilleben han formar pÄ det lilla bordet utan för boden.
Han visar upp kameran, en belgisk Zabado, och sveper in sig under duken, eller matadorcapen, för att visa hur han arbetar under. Och plötsligt har clownerna slutat sin dans. Husse arbetar och de stÀndiga följeslagarna vilar tryggt strax intill.