Med en cigarett i mungipan tryckte driftchef Robert Skjöldebrand på knappen som körde upp styrstavarna i reaktorhärden. Det var den 3 maj 1960 och flera personer stod uppe i kontrollrummet för att se på när det var dags att för första gången köra R2:an. Men det skulle dröja till långt in på natten och ha hunnit bli den 4 maj innan neutronerna hade fått i gång kärnklyvningarna i härden.
– Vi visste inte hur mycket uran som skulle behövas för att hon skulle gå kritiskt så vi stoppade i ett element i taget, säger Stig Hurtig som fortfarande bor i Nyköping.
Han var nyanställd på AB Atomenergi, som det hette på den tiden, och en av dem som stod uppe i kontrollrummet. Med i den ganska stora skaran av personer som ville se starten av den nya reaktorn fanns två amerikaner. Reaktorn var importerad från USA och de var med och övervakade igångsättningen.
Förväntan låg i luften när bränslet med höganrikat uran, 93-procentigt "bomburan", stoppades ner i härden.
Starten av R2 var en stor händelse för Sverige. Vid den officiella invigningen satt både statsminister Tage Erlander och kung Gustav VI Adolf i kontrollrummet i Studsvik.
Framtidstron
R2:an importerades från USA i en tid som präglades av framtidstro och teknikoptimism. Efter andra världskriget skulle världen byggas upp och folkhemmet skulle elektrifieras med hjälp av kärnkraft. Hans Tomani, som kom från Atomenergi i Stockholm till R2:an och Studsvik kort efter starten minns optimismen som rådde.
– Det var uppåt som fan då. Det var ju framtiden.
Maja Fjaestad, i dag statssekreterare hos Kristina Persson, minister för strategi- och framtidsfrågor, har skrivit en avhandling om drömmarna om kärnkraften som skulle förse oss med obegränsade mängder energi.
– Det var en ohyggligt optimistisk period när man byggde världen. Man hade ny teknik och rymdfärder och allt var en enda stor optimistvåg.
Man såg framför sig en framtid där energibehovet skulle vara enormt och folkhemmet skulle byggas med hjälp av kärnkraften. Tage Erlander sade i en intervju i Ekot 1955:
– Man ska inte glömma att det fredliga utnyttjandet av atomenergin kan öppna dörrarna för en fantastisk välståndsökning.
Några år tidigare hade Sveriges första reaktor, R1, byggts 20 meter under marken nära Tekniska högskolan (KTH) i Stockholms innerstad. Säkerhetsaspekten med att ha en reaktor mitt i kungliga huvudstaden diskuterades, men de praktiska fördelarna med en central placering avgjorde frågan.
Tron på vetenskapen som lösningen på alla problem var stor. Riskerna med kärnkraften och dess avfall var så gott som en icke-fråga. Man tänkte att vetenskapen som redan hade löst så mycket givetvis skulle lösa kärnavfallsfrågan också.
Men när den större R2:an planerades insåg man att riskerna med att ha den mitt i huvudstaden var för stora.
– Om det skulle hända något skulle det inte finnas folk runt omkring, säger Stig Hurtig, som jobbade på R2.
Studsvik låg på lagom avstånd och där fanns också tillgång till kylvatten från den djupa Tvären där temperaturen på botten aldrig överstiger fyra grader.
Efter visst motstånd stod det 1955 klart att friherrinnan Marianne von Plomgren var villig att sälja en del av marken på Hånö säteri och att det var i det skogstäckta Studsvik som den nya reaktorn skulle monteras upp.
Bomben
Den socialdemokratiska regeringen var djupt involverad i drömmarna om kärnkraften och bolaget Atomenergi som bildades 1947 ägdes till största delen av staten. Atomenergi skulle utveckla kärnkraften som energikälla.
Men bolaget arbetade också med planerna på en egen atombomb. Det var inget det talades högt om, inte ens bland de anställda. Och definitivt inte på de informationsmöten som hölls för oroliga Tystbergabor inför byggandet av det som skulle komma att kallas Atomstaden. Men flera av de anställda visste vad som pågick. Svenska regeringen ville hålla dörrarna öppna för att skapa en egen bomb och det bidrog till det som kom att kallas den svenska linjen.
För en atombomb behövs antingen höganrikat uran, uran 235 som var det aktiva ämnet i Little Boy som sprängdes över Hiroshima, eller plutonium 239 som i bomben Fat Man som sprängdes över Nagasaki. Höganrikat uran var dyrt att få tag på och svårt att framställa. Men med en reaktor som går på tungvatten kan vanligt uran användas, något som det fanns gott om i Sverige, och i processen bildas plutonium som både kan användas som kärnkraftsbränsle och till en bomb.
Alltså riktade Sverige in sig på att bygga tungvattenreaktorer, som R1 i Stockholm. Jan Flinta i Nyköping hade börjat sin karriär redan 1943 på Försvarets forskningsanstalt varav en del några år senare knoppades av till bolaget Atomenergi AB för att minska de synliga kopplingarna mellan kärnkraft och atomvapen. Samarbetet var dock tätt de två verksamheterna emellan och när Jan Flinta följde med över till Atomenergi forskade han bland annat på jonkällor.
– Atomenergi ville utveckla en bomb, men det var inte officiellt. Då behövde man kunna en del om kärnkemi och kärnfysik.
USA insåg att flera länder jobbade med att utveckla både egen kärnkraft och egna atombomber. Och när FN:s första Genève-konferens, Atoms for Peace, hölls 1955 jobbade man för överenskommelser för fredlig användning av kärnkraften. USA delade med sig av sin kunskap och fick samtidigt insyn i andra länders utveckling på området.
Detta möjliggjorde köpet av R2 som tillverkades i USA och som skulle drivas med vanligt vatten och höganrikat uran som importerades från USA. Och med på plats vid starten fanns alltså två amerikaner.
Men den svenska linjen med tungvatten levde vidare. Vid sidan av experimenten med R2:an fick Hans Tomani uppdraget att designa en tungvattenreaktor, RX. Den var mycket större och det visade sig bli för krångligt så projektet blåstes av.
Det gjorde däremot inte den svenska linjen och planerna på en egen bomb. Regeringen ville ha handlingsfrihet och forskningen fortskred så att möjligheterna att bygga en bomb inte avskrevs. Ute i Studsvik gjordes experiment där atomernas sammansättning undersöktes för att kunna förutse hur en atomexplosion skulle gå till, så kallad spektralanalys.
Nyköpingsbon Hans-Göran Thorén blev sekreterare i säkerhetskommittén för planerna på en ny, stor tungvattenreaktor. Den skulle placeras i Marviken, på Vikbolandet, och syftet med den var att producera plutonium.
– Det var mycket hysch-hysch kring det, berättar han.
Det var inget han kunde prata om hemma eller utanför arbetet.
– Vi fick skriva på avtal om sekretess, papper på att vi inte skulle yppa något.
Jan Flinta, som flyttade ner till Studsvik 1961, var också med och utvecklade Marvikenreaktorn.
– Den byggdes för att utvinna plutonium, men det var aldrig uttalat då.
Även bland bränsletesterna på R2:an genomfördes särskilda experiment som syftade till att förbereda plutoniumtillverkningen i Marvikenreaktorn.
Regeringen var pådrivande i forskningen om en bomb, men det fanns motstånd. Socialdemokratiska kvinnoförbundet, med bland andra Inga Thorsson, Nancy Eriksson och Agda Rössel, var motståndare till en bomb från början. Ingenjörerna i Studsvik stötte på dem vid olika tillfällen och de bör ha varit skickliga diplomater för både Hans Tomani och Hans-Göran Thorén minns dem som både charmerande och pålästa.
I övrigt rådde politisk enighet om satsningen på kärnkraft och staten stod för finansieringen av Atomenergis verksamhet. Den rådande bilden var fortfarande att kärnkraften skulle generera så mycket till samhället i form av närmast outtömlig energi att det skulle betala sig. Flera forskningsreaktorer byggdes ute i Studsvik. Utöver R2, byggdes bland annat den lilla R2-0 i samma bassäng.
Verksamheten i Studsvik blomstrade.
Bränsle testades, material provades och medicinska isotoper producerades. I R2:an gjordes tester som visade hur hårt ett stort kärnkraftverk kunde köras. Verksamheten i Studsvik kom att bli världsledande på att testa kraftreaktorbränsle och världsmästaren själv var Hans Tomani som mot slutet presenterades som "Mr R2".
– Det blev mitt livs verk, säger han.
Utöver R2 och R2-0 byggdes även de mindre reaktorerna R0, FR0 och Zebra.
– Under en period fanns fem forskningsreaktorer på ett område stort som en fotbollsplan, säger Hans Tomani.
1963 arbetade över 800 personer i Studsvik och 1975 över tusen. Men tiderna förändrades och synen på kärnkraft med dem.
Tvivlen
Planerna kring Marvikenreaktorn sprack. Därmed dog den svenska linjen och planerna på atombomb med den. Det kan ha varit bombförberedelserna som gjorde att projektet blev för komplicerat och därmed för dyrt.
– Jag tror man siktade för högt med Marviken, säger Jan Flinta.
I början av 1970-talet började det talas om riskerna med kärnkraften. Den politiska enigheten var bruten och inför valet 1976 var kärnkraften en het valfråga. Fem kommersiella reaktorer var i drift och en sjätte, reaktor 2 i Barsebäck, skulle just laddas. Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet gick till val med löftet att inga fler reaktorer skulle starta. På en fråga från Olof Palme hur han skulle komma överens med Moderaterna och Folkpartiet svarade han:
– Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.
De borgerliga vann valet, Thorbjörn Fälldin kom överens med Moderaterna och Folkpartiet och blev statsminister. Vallöftet bröts, Barsebäck 2 laddades och svekdebatten var ett faktum.
Två år senare sprack samarbetet och Thorbjörn Fälldin avgick.
Det nya politiska läget gjorde att anslagen från staten till bolaget Atomenergi minskade och Studsvik fick i uppdrag att bredda sig och forska även på alternativ energi. På området utvecklades bland annat solenergi och termisk energi och 1978 bytte Atomenergi namn till Studsvik Energiteknik.
Härdsmältorna
Kärnkraftsmotståndare krävde en folkomröstning, men bland annat Socialdemokraterna sade nej. Många var fortfarande så övertygade om säkerheten i kärnkraftverken att de faktiskt inte trodde att någon olycka skulle kunna ske. Därför kom haveriet i en av reaktorerna på Three Mile Island nära Harrisburg i Pennsylvania 1979 som en chock.
Olyckan ledde till en politisk helomvändning. Socialdemokraterna ändrade sig i fråga om folkomröstning. I en presskonferens i riksdagshuset en vecka efter olyckan sade Olof Palme:
– Det är klart att man känner en tveksamhet, jag har haft en inställning till kärnkraften, jag vill inte säga att den har förändrats, men jag känner en osäkerhet som jag för att kunna gå vidare måste stilla, ta reda på vad som hände.
Ett knappt år senare, i mars 1980 röstade svenska folket för linje 2, en successiv avveckling av kärnkraften och hushållning av energin. Resultatet berörde inte de anställda på Studsvik särskilt mycket.
– Det var ju ingen av oss som röstade mot kärnkraften. Och det var ingen som trodde att det skulle bli någon nedläggning. Det behövdes ju energi och vi trodde att det skulle blåsa över, säger Stig Hurtig.
Men olyckan i Harrisburg hade satt fart på myndigheterna och det fick konsekvenser på Studsvik.
Det kunde ha gått riktigt illa i Harrisburg, säger Roland Caftemo som redan då jobbade på R2:an och i dag jobbar med att montera ner henne.
Vi var övertygade om att regeringen skulle stoppa R2:an för att visa att de gjorde något i samband med debatten. Och R2:an producerade ju ingen el.
Så blev det inte, men en rad krav ställdes på R2. Ett var att skaffa en sjunde styrstav som ensam skulle kunna stoppa kärnreaktionen om det skulle bli nödvändigt. Ett annat var att visa att reaktortanken av aluminium inte var försprödad av strålningen. Det gick inte, för det fanns inget materialprov inne i tanken att plocka ut. Efter några års dispens stod man inför ett ultimatum: Tankbyte eller nedläggning. Tanken byttes ut 1985.
Frågan om vad man skulle göra med kärnkraftsbränslet var fortfarande olöst och det var under den här tiden som planerna på att hitta ett förvar utanför Nyköping blev aktuellt. Trots kraftiga protester från aktionsgruppen Rädda Fjällveden, som tidvis slog upp läger i området, fortsatte provborrningarna och hålen syns än i dag. Bergrunden i Fjällveden visade sig duga, men Svensk Kärnbränslehantering (SKB) valde att söka vidare på andra platser. Men det skulle dröja till 2001 innan Nyköpings kommunfullmäktige sa nej till ett kärnbränsleförvar i Nyköping.
Redan 1986 skulle kärnkraften få sig en törn igen.
En aprilmorgon stod Hans Tomani ("Mr R2") och klippte häcken hemma i Bryngelstorp på det som han trodde var en vanlig söndagsmorgon. Det skulle visa sig att ett och ett halvt dygn tidigare hade en reaktor i Ukraina exploderat, men det visste man ingenting om i Nyköping än.
Dagen efter satt han i möte med internationella kunder i forskningslabbet på Studsvik när chefen för labbet kom in.
– Han sa "Sorry, vi har kontamination i huvudentrén".
Strax efter midnatt, natten mot lördagen den 26 april 1986, hade en reaktor exploderat i kärnkraftverket i Tjernobyl i nuvarande Ukraina. Men Sovjet lade locket på och ingen information kom ut till omvärlden de första dagarna.
Så när radioaktivitet konstaterades ute på Studsvik på måndagen visste ingen varför. Hans Tomani tänkte direkt på R2:an.
– Jag ringde ner till R2:an och frågade, men de sa att allt var lugnt.
Han visste att på Studsvik kunde det bara vara R2:an eller labbet de satt på vid mötet som kunde läcka radioaktivitet.
Hans Tomani och de internationella kunderna fick gå ut bakvägen genom verkstaden eftersom radioaktivitet hade konstaterats i huvudentrén. Det var fullt pådrag på området. Bilar stod i kö för att komma både in och ut från området. När bilarnas däck kontrollerades visade det sig att de som kom utifrån var lika kontaminerade som de som stod på området.
– Det var den första riktiga bekräftelsen på att läckaget inte kom inifrån Studsvik, säger Hans Tomani.
Det var cesium 137 som blåste västerut och regnade ner över Sverige efter härdsmältan i Tjernobyl. Och när det är cesium 137, då är det en reaktor som har gått åt skogen, konstaterade han ganska fort. Först misstänkte han Ignalina i Litauen.
Cesium 137 är inte trevligt, det har en förmåga att kladda sig fast, konstaterar Hans Tomani.
– Man började samla in luftfilter här i stan och det skrek om dem. Det var väldigt kontaminerat, överallt.
En sak ångrar han så här i efterhand. Klippet från häcken hade han lagt i plastsäckar och lastat in i Volvon. De låg kvar där i en vecka, även när han åkte ner till Göteborg för att hälsa på sin pappa. Givetvis var klippet fullt av radioaktivt cesium 137 som är cancerframkallande.
– Jag är inte rädd, men det är otrevligt, säger han.
Pengajakten
1987 bytte Studsvik namn igen, nu till Studsvik AB, och åren därefter gällde det att hitta nya och helt kommersiella inkomstkällor. Ett sätt att tjäna pengar var att bestråla kisel, ett annat att bestråla topaser. Ägaren till en gruva ville att de skulle få en blå färg och en ny konstruktion intill R2-reaktorn byggdes. Topaserna blev vackert blå och pengar rullade in.
I slutet av 1990-talet byggdes lilla R2-0:an om för att utföra strålbehandling av hjärntumörer, den så kallade BNCT-metoden. Till en början hoppades många att det skulle ge stora resultat och därmed pengar till verksamheten.
Ett trettiotal patienter behandlades i ett utrymme som sattes upp intill bassängen och där den lilla reaktorn stod. I början av 2004 konstaterades dock att behandlingen inte hade gett de goda resultat som man hade hoppats på.
– Tumörerna svarade helt enkelt inte tillräckligt bra på behandlingen, sade onkolog Roger Henriksson till SN.
Samtidigt var R2 till åren kommen och det blev allt svårare att tjäna pengar på verksamheten.
Slutet
Några veckor före julen 2004 fattade styrelsen ödesbeslutet. Klockan 08.30 den 7 december kallades personalen till stormöte. R2 och R2-0 skulle läggas ner. Stämningen inne i reaktorhallen var i botten. 99 personer varslades om uppsägning. Bara drygt ett tiotal personer som jobbade med driften av reaktorerna skulle vara kvar.
– Man kan ju inte säga att stämningen är så uppåt, direkt, sade Mariella Nilsson från Sif till SN samma dag.
Totalt 74 personer förlorade sina jobb och den 16 juni för tio år sedan stoppades R2:an för sista gången.
– De här hade man gått och klappat om och det var en sorgekänsla när de stängdes, har Thomas Ljungberg, som anställdes 1986 på området, berättat för SN.
Bränslet plockades bort och 400 bränsleelement transporterades tillbaka till USA. Men därefter väntade ett långt arbete med planeringen av själva nedmonteringen. Först tio år senare, i mars i år, kunde den börja och den är fortfarande i full gång och sysselsätter i dag 25 personer. Inte förrän 2022 väntas hela demonteringen vara klar och byggnaden jämnad med marken.
– Det var sorgligt när reaktorerna stängdes. Men i dag är det en annan sak. Nu får man möjlighet att komma in och titta "bakom" och se saker som man aldrig kunde se förut, säger Roland Caftemo.
– Nu känns det bra och spännande att få delta i detta unika arbete.