– Det är elaka saker vi pratar om, säger Roland Caftemo, projektingenjör på Svafo.
Han jobbade med R2:an under många år då den var i drift i Studsviks regi och är nu anställd på Svafo som har tagit över ansvaret för de två forskningsreaktorerna.
Allt som lyfts upp ur den nio meter djupa bassängen är radioaktivt, men en del har relativt låg strålning och kan gå till Studsvik för att smältas. Där delas de aktiva delarna från de rena som friklassas och säljs. De delar som fortfarande är radioaktiva går till slutförvar.
Men det finns också delar i bassängen som är riktigt elaka, som ingenjörerna i reaktorhallen kallar det. Trots att det är tio år sedan reaktorerna stängdes av och trots att bränslet är borta har vissa delar som plockas upp en extremt hög strålning. Det är så hög strålning att det nästan inte går att mäta inne i hallen.
– Instrumenten bottnar nästan, vi kan mäta upp till kanske 150 sievert per timme, säger strålskyddsingenjör Sefik Slavotic.
– Det kan jämföras med att utsättas för en stråldos på två till tre sievert, då är det 50 procents chans att du överlever.
De som arbetar i hallen bär skyddskläder och glasögon för att inte få på sig radioaktiva partiklar. Dessutom har de dosor på sig som mäter hur mycket strålning de utsätts för. Alla som lämnar hallen passerar en särskild helkroppsmonitor som hittar eventuella radioaktiva partiklar.
Vatten är ett effektivt strålskydd och sågningen sker flera meter under ytan. Och när de mest radioaktiva delarna plockas upp sker det under en strålskyddsskärm. Sågningen och packningen sker enligt ett detaljerat schema. Delarna läggs i stålkassetter som sedan läggs i märkta betongboxar.
– Varje del ska hamna på en given plats så att den kan hittas även om 50 år, säger Roland Caftemo.
Inne i hallen finns delar som är helt rena och kan friklassas direkt, men det gäller inte något som har legat i bassängen. Dessa kan bästa fall gå till smältanläggningen.
Det finns till och med delar av den gamla R2-tanken som är hyfsat rena från strålning.
– Men om du skulle hamna nere där härden har suttit, då kan du nästan släcka lyset direkt, säger Roland Caftemo.
De mest radioaktiva delarna stoppas in i en flera ton tung strålskyddsflaska som doppas ner i bassängen och laddas. På grund av den höga strålningen hanteras den separat på Studsvik innan den förs till mellanlagring i Studsvik och därefter till slutförvar i Forsmark.