Jag träffade Ted Modén för första gången för fem och ett halvt år sedan. Då sprudlade han av liv och kunde knappt med ord beskriva förvandlingen från soffpotatis till elitmotionär.

Nu har han tagit sig igenom två stamcellstransplantationer efter att läkarna ställt diagnosen lymfomcancer, just efter att han fått slänga in handduken inför en start i Ångaloppet faktiskt.

Den senaste transplantationen genomfördes så sent som för ett och ett halvt år sedan, då med brorsan som donator.

Artikelbild

Och glimten i ögonen, även om han säger att de är torra efter att han drabbats av GVH förra sommaren, är densamma.

Vi träffar honom, träningskompisen Anders Alderbrant och tolvåriga dottern Wilma på bryggan vid Bryggeriholmen i Gnesta.

Här har de spenderat mycket tid den här sommaren, tack vare den perfekta badtemperaturen på 22–23 grader.

– Kroppen är klen och man har lite biverkningar. Men jag får vara nöjd, säger han och ler.

Artikelbild

Många av de mediciner som Ted tog för ett år sedan har han kunnat sortera bort. Nu käkar han mest vitaminer.

Hur mycket kan du träna?

– Inte mycket löpning. Kroppen är stel efter alla behandlingar. Det blir promenader i skogen med hunden ett par timmar om dagen i stället. Och vi har simmat en hel del.

Artikelbild

Ted efter den andra stamcellstransplantationen. Ett drygt år efter den första.

Han och sambon Anna Langseth deltog även i en swimruncamp i Kroatien i maj för att bygga upp kroppen.

– Då åkte vi runt i en båt med andra swimrunners och tränade på öarna i skärgården. Och då gjorde jag några fyratimmarspass med löpning och simning i 30 graders värme och det fungerade. Så jag vet att kroppen klarar det.

Artikelbild

– Hade jag inte haft träningen hade jag fortfarande legat och vilat i soffan. Att ha GVH är som att man har den värsta influensan. Man vill bara ligga i fosterställning och ha någon som tycker synd om dig, säger Ted Modén som är tillbaka igen efter sin andra stamcellstransplantation. Vid sin sida på det här träningspasset var dottern Wilma och kompisen Anders Alderbrant.  

23 mars 2017 genomgick Ted sin andra transplantation. Den fungerade prickfritt, men en dryg månad efter starten i Marknadsloppet i hemstaden Gnesta och insamlingen av pengar till Cancerfonden drabbades han av GVH.

– Man blir allergisk mot sig själv kan man säga. Min brors immunförsvar försöker döda min kropp eftersom det tycker att något är sjukt. Och det var mycket värre än transplantationen. Jag tappade all hud, alla naglar, jag tappade 25 kilo i vikt och åkte i rullstol till en början. Mina vader var smalare än mina underarmar, säger Ted och alla tittar automatiskt ned på de i dag ganska muskulösa, bruna benen.

Artikelbild

– Så Wilma har fått ta hand om mig i stället för tvärtom, fortsätter han.

Att ha en pappa som har cancer är inte lätt. Wilma erkänner det direkt.

Artikelbild

Ett par veckor innan Ångaloppet provsimmade och sprang träningsgänget från Gnesta på och runt stenhällarna utanför Ången.

– Jag hade till en början en pappa som sprang runt och gjorde allt och så fick jag springa runt och göra allt, säger hon och nyper tag i våtdräkten som vid det här laget börjar bli ganska varm i solen.

– Jag fick ta ansvar och ta min lillasyster till skolan och laga maten, fast det var pappa som skulle göra det.

Artikelbild

Under tiden på sjukhuset vill Ted bryta rutinerna. Sagt och gjort, han köpte en gammal husbil och blev projektledare under renoveringen. – Det här var mina kompisar som hjälpte mig. Själv var det perfekt att ligga i sjuksängen och styra upp det hela, säger Ted.

I dag har Ted problem med torra ögon, en sårig tunga som gör att han inte kan känna några smaker och inget luktsinne.

– Det är något som jag får leva med men det är väl ett litet pris för att få leva, säger han.

Artikelbild

Under Marknadsloppet förra året. Strax efteråt insjuknade Ted i GVH.

På något sätt verkar träningen ha varit den sammansvetsande länken i familjen.

– Vi har fokuserat på att leva friskt och inte sjukt. Så jag har försökt att göra vad jag kan. Varit med när Wilma och Ellen simmat och varit ledare fast jag då satt i rullstol. Och sen har jag haft mina fantastiska kompisar.

Artikelbild

Presenten från träningsgruppen, en bunt med smurfar, fick en hedersplats på Teds sjukhusrum. Det gjorde att han längtade tillbaka till vardagen igen.

Ted berättar om uppbackningen och träningspassen varje tisdag. Trots att han vissa gånger knappt tog sig nedför trappan och ut i garaget.

– Och när jag låg på sjukhuset så skickade de bilder när de tränade hemma hos mig. Det kändes verkligen att de ville att jag skulle vara där.

Artikelbild

Det brukar vara trångt i Teds garage på tisdagskvällarna. Då är nämligen träningsgänget där och kämpar.

För kompisen Anders har träningspassen med Ted varit roliga och inspirerande.

– Egentligen känns det helt overkligt. Det var ju Ted som drog i gång den här träningsgruppen en gång i tiden och så blir den som är bäst tränad sjuk. Men Ted är en krigare. När man själv kanske känt sig lite förkyld och inte velat träna, och så tänker man till...man måste kanske lägga manken till, säger han och skrattar.

Artikelbild

En sporre alltså... trots att träningspassen ibland kanske bara har bestått av en promenad runt kvarteret.

– I pyjamas, inflikar Ted.

Artikelbild

Anna Langseth och Ted för ett år sedan. Ted är uppsvullen av allt kortison som han var tvungen att äta. – Ändå hade jag tappat 25 kilo i vikt men det syns inte alls, säger Ted.

– Men det är något som jag inte haft problem med. Det är klart man ställer upp. Han har ju hjälpt oss så mycket, i varje fall mig som hade svårt att komma i gång med träningen, säger Anders.

Och träningsgruppen har vuxit genom åren. Ted påpekar att det till en början bara var hans manliga kompisar som tränade, men att de nu lockat med sig sina fruar också.

– Så det är jätteroligt. Nu är vi 16 som simmar och tolv som cyklar. Tänk dig själv att 12 människor kommer med sina cyklar för att träna hos dig. Det är klart att man blir frisk bara av det, säger Ted.

För sambon Anna har vardagen lite grand åter lagt sig över familjen.

– Men man njuter kanske mer av det som är just nu än tidigare, säger hon.

Har du fått bromsa Ted under hans sjukdomsperiod?

– Nej, det tycker jag inte, mer att jag varit följsam och varit med och stöttat.

Anna säger att hennes personlighet har gjort att hon enklare kunnat tackla alla problem.

– Jag är en person som gräver där jag står. Jag är här och nu och man får bara gilla läget. Vad som händer i framtiden? Det kan jag ändå inte påverka så varför oroa mig för det.

Swimruntävling i helgen har som sagt hela tiden varit i fokus varje år.

– Ångaloppet har alltid lockat och inspirerat, säger Ted.

Han har sedan bröderna Zetterström drog i gång tävlingen 2012 alltid försökt att delta i någon av klasserna. 2015 fick han slänga in handduken, men i fjol, trots att han var märkt av den jobbiga sjukdomen GVH, ställde Ted upp i sprintklassen. Med protes på ena benet och stöd av Anna i skogen för att hålla balansen kom han runt.

Envis är bara förnamnet.

Epilog

I år ställde Ted upp i familjeklassen i Ångaloppet med Wilma, medan Anna tog Ellen, tio år, runt samma 3,3 kilometersbana. Lagnamnet var passande ”Länge leve livet”. Söndagens start på den långa banan, 22 kilometer, blev en kraftansträngning. Anna och Ted tog sig ändå i mål och slutade på en 229:e plats med tiden 4.28,41.