– 1965 var det 20 barn som föddes i Trosa, säger Torbjörn Bäck.
– Det föddes två tvillingpar det året, så vi syntes ju överallt, tillägger hans bror Tomas.
– Och alla känner alla i Trosa, fortsätter Torbjörn och ler.
Fram tills dess att Torbjörn och Tomas Bäck blev 22 år gamla var enäggstvillingarna i stort sett oskiljaktiga. De gjorde allt tillsammans, både i skolan och under fritidsaktiviteterna – och många sådana har de hunnit med under uppväxtåren.
– Orientering, scouterna, ridning, folkdans, börjar Tomas räkna upp.
– Teater, judo, Strövarna och Mulle, fortsätter Torbjörn.
– Med mycket fritidssysselsättningar så behövde man inte vara hemma och göra läxor, tillägger Tomas och skrattar.
Så vad hände med er relation när ni blev 22 år?
– Då kom tjejerna, säger Torbjörn med ett leende.
– Och jag flyttade till Eskilstuna, säger Tomas.
Fram tills dess beskriver bröderna det som att de betraktades som en enda person i Trosa – kort och gott Bäck, bröderna som man inte kunde se skillnad på. Deras liv var så pass sammanflätade att det för bröderna i efterhand inte är så konstigt att folk kunde ta dem för en person: de bodde i samma hus, gjorde samma saker tillsammans och hade samma kompisar.
– När man började jobba på olika ställen blev man en egen person där, men hemma i Trosa var vi fortfarande en person, berättar Tomas.
Förutom att just vara enäggstvillingar i en liten ort, där alla som bekant känner alla, var familjen Bäck lite extra etablerade i samhället tack vare farfar Bäck. Det var han som 1948 tog släkten till Trosa och därmed gav Bäckens gärde sitt namn. Folk hade med andra ord koll på bröderna när de växte upp.
– Första gången som Torbjörn försökte handla på Systembolaget var det dagen innan vi fyllde 20 år, men då visste hon i kassan att det inte var dags förrän nästa dag, säger Tomas och båda bröderna skrattar.
Att vara tvillingar i ett litet samhälle har både sina fördelar och nackdelar. På den positiva sidan menar både Tomas och Torbjörn skämtsamt att man kan skylla på varandra och dra ut på tiden innan man blir påkommen med något bus, samtidigt som det å andra sidan kan uppstå sociala pinsamheter av att vara så lika varandra till det yttre.
– Det har hänt att folk tyckt att jag varit otrevlig som inte hälsat, men då har det varit brorsan och han känner ju inte igen mina jobbarkompisar, säger Torbjörn.
– Så hälsar de först hälsar man tillbaka, inflikar Tomas och ler brett.
– Hellre att man hälsar en gång för mycket än en gång för lite, avslutar Torbjörn.