– Det är verkligen inte så att man får lust att bada, säger Eva Lundbäck och pekar på den bruna sörjan som flyter bredvid bryggan nedanför hennes fritidsbostad.
– Såhär dåligt har det aldrig varit. Min familj har haft sommarställe här sedan 30-talet och det har blivit en stor förändring. Nu sa vi att vi måste göra något, säger Sven Åkermark.
Sagt och gjort. I höstas startade grannarna i området Yttervikens miljöförening. Föreningen har 18 medlemmar bland de boende i trakten och har fått 50 000 kronor i så kallat LONA-bidrag, bidrag för lokala naturvårdsprojekt, av länsstyrelsen i Södermanlands län. Även Trosa kommun ser välvilligt på initiativet och har gett föreningen 20 000 kronor i bidrag. Planen är att först undersöka vattnets kvalitet och ta sedimentprover från sjöbotten.
– Bidraget är villkorat med att vi själva ska bidra med lika mycket och eftersom vi är en förening utan ekonomiska tillgångar så kommer vi att bidra med vårt arbete, säger Sven Åkermark, som är ordförande i föreningen.
Till sin hjälp har Yttervikens miljöförening tagit in biologen Hans Ring, som har stor erfarenhet av vattenreningsprojekt. Dessutom har han ett värdefullt kontaktnät, bland annat från sin tid som lärare i natur och faunavård på Klarälvdalens folkhögskola. Elever från skolan kommer nu att vara med och provfiska för att ta reda på hur fiskarna i det sumpfärgade vattnet mår.
Den stora orsaken till vattnets färg och lukt är avrinning från åkrarna. I och med att ån en gång rätades ut rinner vattnet fyra gånger fortare än i ett slingrande lopp. I den långsammare färden fångas kväve och fosfor, i form av ammonium och fosfater, upp av växterna i vattnet.
– Det bästa vore om bävrar ville dämma upp ån, då blir dammen en kvävefälla. Då kan bonden ta en pump och skicka tillbaka näringen till åkrarna, säger Hans Ring.
Även lantbrukaren Klas Erlandsson, vars åkrar gränsar till ån, är med i föreningen. Det är viktigt att alla är med och jobbar tillsammans tycker Sven Åkermark och Eva Lundbäck.
– Bonden behöver inte känna sig anklagad, men nyckeln till lösningen är att börja plöja på ett annat sätt. Om man till exempel plöjer och harvar och sår på hösten ligger åkrarna med växtlighet och ett rotsystem som binder under vintern, istället för att jorden som nu är öppet. Då tvättas kvävet ut med snösmältningen och rinner ner i vattnet. Kontentan är att det är dålig ekonomi att göda våra havsvikar istället för våra åkrar, säger Hans Ring.