29 oktober 2003 i Sinjar, Irak. Merwan Mourad, och hans bror Maher, är på väg hem med bil från ett bergsområde utanför staden efter att ha delat ut mat och filtar i en liten by. Den muslimska fastemånaden ramadan pågår, vädret är soligt, och dagen rör sig sakta mot sitt slut.
De sitter i en vit Toyota, pickup, årsmodell 2002, "eller kanske 1998". Maher kör. Bilen når fram till Sinjars innerstadsområde, de svänger in på Hay Al Naser-vägen, och snart har de bara 500 meter kvar till hemmet. Plötsligt stannar en bil framför dem och två män stiger ur. I händerna håller de varsitt automatvapen som de riktar mot brödernas Toyota. Och så öppnar de eld.
Elva år senare är det den 12 september 2014, och Merwan visar in oss i sin lägenhet på Trosalundsgatan i Trosa. Det är en solig hösteftermiddag. Lägenheten är liten och mörk, med ett vardagsrum som inhyser både säng och tvåsitssoffa, ett blygsamt nattduksbord i bambu, en svart tjock-TV och två stolar.
Merwan är 45 år, kortväxt, svarthårig med rektangulära glasögon. Till vardags jobbar han på skolkontoret i Trosa, där han hjälper nyanlända att komma i ordning på orten. Han är ett stöd - hjälper till i kontakten med Migrationsverket och Arbetsförmedlingen.
På helgerna håller han i fritidsverksamheten "Hela världens möte". Det är ett projekt han själv varit med och skapat, där folk från olika delar av världen träffas på ett lokalt café, pratar och dricker kaffe.
Idag är han klädd i en svartgrönrandig långtröja och blåjeans, precis hemkommen från en utställning om det yazidiska folket som han anordnat på Trosa stadsbibliotek. Han ställer fram en stol till mig i vardagsrummet, och börjar berätta.
– Den där händelsen 2003 är den jobbigaste i hela mitt liv, allt inträffade på bara några sekunder. Jag skrek "vad är det som händer" och sedan blev det bara mörkt av all rök, berättar han.
I efterhand räknade polisen till 40 avfyrade kulor inne i bilen, plus de kulor som träffade brödernas kroppar.
– Jag visste att min bror blev träffad för han förlorade kontrollen på bilen och vi kraschade in i en vägg. Han träffades av två kulor, en i ansiktet och en i bröstet, säger Merwan lågmält och vänder ned blicken.
Strax efter kraschen är Merwan övertygad om att han ska dö. När röken skingras öppnas plötsligt bildörren till passagerarsidan. Chockad höjer han reflexmässigt armar och händer framför huvudet i skydd mot det vapen som han nu tror ska smälla av i ansiktet.
– När bildörren öppnades tänkte jag att det var en av terroristerna som skulle skjuta mig, säger Merwan, och illustrerar med högerhanden hur en pistol smäller av.
Men det var inte någon av gärningsmännen som öppnade bildörren. Det var en släkting till bröderna, som befann sig i området. Merwan, som var skjuten i ryggen, reste sig snabbt ur bilen och sprang runt till förarsidan. Maher satt nerhasad i sätet med armarna slappt hängandes vid sidorna, blodig och allvarligt skadad.
– Han sa "jag dör, ta hand om min familj, glöm inte min familj", berättar Merwan.
Han rätar försiktigt upp sig i tvåsitssoffan. Lägenheten på Trosalundsgatan har plötsligt blivit mörkare. Solen tycks ha accelererat sin nedgång över staden och låter sig inte längre silas genom persiennerna.
Merwan har bott i det här området i Trosa sedan han kom till Sverige 2007. I slutet av 90-talet flydde han till Jordanien från Sinjar i norra Irak. Tillvaron hade förvärrats allt mer i landet. Det Irak som i början av 80-talet haft ett av Mellanösterns modernaste sjukvårdssystem, och en infrastruktur i toppklass, var borta.
Saddam-regimens krig mot Iran och Kuwait under 80- och 90-talen hade medfört hårda internationella sanktioner mot landet, och försatt den irakiska befolkningen i en social och ekonomisk katastrof. Nu låg delar av regionen i spillror.
Hoppet om ett stabiliserat Irak kom tillbaka när Saddam Hussein störtades av amerikanska styrkor 2003. Merwan och Maher valde då att återvända till Sinjar för att hjälpa till att återuppbygga Irak tillsammans med internationella hjälporganisationer.
Två veckor efter hemkomsten avfyrades kulregnet mot bröderna.
Maher fördes snabbt till ett sjukhus i Sinjar. Läkaren sa: "Han är redan död, det är hopplöst". Men Merwan vägrade att ge upp.
– Jag tog min bror till Mosul, hundra kilometer från Sinjar, och där opererades han. Sedan fick han stanna en vecka på sjukhuset innan han fördes vidare för behandling i Jordanien.
Maher opererades fyra gånger i Jordanien och fördes slutligen till en sista operation i USA. Han överlevde skottskadorna men blev aldrig helt återställd i ansiktet. Nu bor även han i Trosa där han arbetar som busschaufför.
Vilka de två gärningsmännen var vet man fortfarande inte, och utsikterna för att det någonsin ska bli känt är i det närmaste obefintliga.
– Poliserna ville inte undersöka skottlossningen. De struntade i det. Jag minns vad en av poliserna sa: "Vi hörde om skjutningen, men chefen vill inte att vi ska följa upp det", berättar Merwan.
Dagarna innan bröderna blev skjutna hade någon ringt och dödshotat dem. Enligt Merwan är det ingen tvekan om att det var personer från någon av områdets religiösa extremistgrupper.
– Vid den här tiden fanns det extremistgrupper lite här och där. Med åren har de organiserat sig. Nu kallar de sig för Islamiska staten, säger Merwan.
Här skulle brödernas historia kunna vara slut. Men det är den inte. Den har bara börjat.
Sedan inledningen av juni har den väpnade jihadiströrelsen Islamiska staten (IS) gjort våldsamma framryckningar och erövrat stora landområden i norra Irak, bland annat Mosul, landets näst största stad. I början av augusti, efter att ytterligare städer anfallits, inleder IS en offensiv mot Sinjar.
Tiotusentals människor, till stora delar bestående av den religiösa minoritetsgruppen yazidier, flyr för sina liv. Bland dessa finns Merwans syster Khaleda Mourad, hennes man och deras sju barn. De har packat två bilar och ska nu lämna sitt hem i Sinjar. Förhoppningen är att ta sig till norra Irak, till den kurdiska staden Dohuk, belägen på andra sidan av Sinjar-bergen.
I mitten av augusti får Merwan ett samtal hemma i Trosa. Det är en upprörd Khaleda som ringer. Båda bilarna har gått sönder, tio minuter utanför Sinjar, och de befinner sig nu i ett stormöga. Överallt i området marscherar IS-styrkor, på jakt efter flyende yazidier.
– Jag tänkte "det här är inte sant, nu är det kört", berättar Merwan.
Att vända tillbaka till Sinjar skulle vara som att springa rakt in i famnen på IS. Och det är en bra bit kvar till Dohuk, yngsta barnet i skaran är bara två år. Det finns inget alternativ.
– De sa att de skulle fortsätta till fots. Jag sa till dem att undvika bilvägarna och gömma sig i dalarna, och därifrån fortsätta upp i bergen.
Han beskriver den efterföljande natten som sömnlös och oerhört orolig.
– Jag satt bara och tittade på TV, kollade facebook och pratade i telefon. Jag tänkte att det här skulle bara pågå en natt. Nästa dag skulle kurderna komma och attackera IS. Men så blev det inte, säger han.
Khaleda och hennes familj hamnar, precis som tiotusentals andra yazidier, i en geografisk rävsax. De lyckas ta sig upp till Sinjar-bergens ödelandskap, omgivna av torka, sten och damm, men längre kommer de inte. Flyktvägarna kring berget bevakas av IS-krigare.
– De första dagarna kunde vi kontakta varandras mobiler. När batterierna tog slut lånade de mobiler från andra som var fast på berget. Vi pratade via telefonens högtalare. Alla bara grät, berättar Merwan.
Dagarna fortsätter att gå och situationen förvärras. Det finns ingen mat, inget vatten, ingen skugga. Medierna rapporterar om en humanitär katastrof och de strandsatta yazidierna vittnar om döda kroppar överallt, barn som törstar ihjäl, kidnappningar och splittrade familjer.
– Jag pratade med min kusin i telefonen och han bara skrek "mina barn kommer att dö här". Själv satt jag här och kunde inte göra någonting, säger Merwan.
Augusti i staden Schwerin, Tyskland. Merwan har rest ned till den tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern för att träffa delar av sin familj, och för att tänka. Han står inför ett av sitt livs viktigaste beslut. Antingen stannar han kvar i Sverige eller så åker han tillbaka till Irak. Efter en vecka vet han.
– Jag bestämde mig för att lämna mitt liv i Trosa. Jag tänkte att det här är min väg, att jag ska åka till Irak och hjälpa mitt folk. Jag har ett fint liv i Trosa, fin lägenhet, underbart jobb. Men hur ska jag kunna fortsätta mitt liv här när jag vet hur mitt folk har det, frågar Merwan retoriskt.
Hur länge han blir borta, eller om han ens kommer tillbaka, kan han inte svara på.
– Nej, jag vet inte. Men jag har bestämt mig. Jag har pratat med Trosa kommun och med mitt jobb. Några från min familj vet också, och jag har berättat det för min tjej. Jag sa till henne "det kanske blir sista gången du träffar mig", säger Merwan.
För Khaleda och hennes familj varade terrorn på Sinjar-berget i tio dagar. Därefter lyckades väpnade styrkor från den kurdiska organisationen PKK, via en fredad "korridor", evakuera många av de strandsatta yazidierna. De lyckades ta sig till den syriska gränsen, och vidare till Dohuk - oskadda, men utmattade.
– Vi fick hjälp av en vän och lyckades hitta en lägenhet till dem i Dohuk. Den kostar 10 000 kronor i månaden och har tre-fyra rum. De har den i tre månader till, berättar Merwan.
Han beskriver situationen som katastrofal. Flera andra från deras släkt har också tvingats fly. Nu bor det över tjugo personer i lägenheten. Men han är glad att hans familj överhuvudtaget har en lägenhet.
– Många yazidier i Dohuk har inte möjlighet att hyra en lägenhet, många är fattiga och hemlösa på grund av massakrerna som pågått, säger han.
Senast i slutet av oktober reser han mot Dohuk. Nu försöker han samla ihop så mycket pengar som möjligt. En familj i Trosa har skänkt 10 000 kronor och Trosalundskyrkan har startat en Irakinsamling.
Merwan är ingen soldat. Han tänker inte slåss, säger han. Istället vill han arbeta humanitärt för sitt folk, och engagera människor att bli volontärer.
– Det måste finnas något sätt att hjälpa till. Alla där är hemlösa, behöver mat, dryck och kläder. Jag tänker på de barn som förlorat sina föräldrar, och på kvinnorna som blivit angripna av IS. De kommer aldrig att glömma, säger Merwan.
– Jag skulle vilja bygga ett hus, kanske öppna ett dagis, fortsätter han.
Han reser sig upp från soffan, tar fram ett fotoalbum och visar mig delar av sin familj. Det är bilder på Maher, på systern Khaleda, på små kusinbarn som nu vuxit upp, "hon har gift sig nu", säger Merwan, bilder på yazidiska åldermän. Merwan ler, skrattar till.
– Jag är orolig, säger han.
– Jag vill absolut komma tillbaka till Trosa. Kanske kommer jag tillbaka och är handikappad, kanske kommer jag tillbaka med erfarenheter som jag kan vara stolt över. Jag är förberedd på allt.