Vi möts på stadsbiblioteket i centrala Trosa. Merwan reser sig från ett undanskymt bord bakom en bokhylla och hälsar med ett fast handslag. Det har gått nästan fem månader sedan vi senast sågs.
Då var det september och Merwan hade precis beslutat sig för att lämna livet i Trosa på obestämd tid för att resa ned till en osäker tillvaro i ett krisdrabbat Irak. Hundratusentals människor flydde på grund av den humanitära katastrof som drabbat området, och Merwan ville hjälpa dem.
Nu är det februari, och Merwan är tillbaka i Trosa efter 52 dagar i områdets flyktingläger. När SN träffar honom har han varit hemma i Sverige i en dryg månad.
Vi rör oss bort i från bokhyllorna, pratar lite förstrött om det svenska råa vintervädret, och sätter oss ned på ett café ett stenkast i från biblioteket.
– Jag flög till Irak, via Österrike, i november och kom tillbaka till Sverige i början av januari, säger Merwan.
Han förklarar att vistelsen blev betydligt kortare än vad han först hade hoppats på. Insamlingen som han organiserade i Trosa veckorna innan avfärd genererade drygt 25 000 kronor, vilket bland annat användes till att skicka ned stora lass med kläder till Irak. Men förhoppningen om ett samarbete med de stora hjälporganisationerna uteblev.
– Jag har sökt på flera håll men ännu inte lyckats få till något samarbete. Min förhoppning är att kunna vara på plats hela tiden, som en länk mellan människorna i flyktinglägren och hjälporganisationerna. Men som ensam person från en mindre hjälpförening, utan uppbackning, är det svårt, säger Merwan.
Tillsammans med sin bror, och några volontärer, har han skapat Hand av Help – en mindre förening som samlar in pengar och förnödenheter till flyktingarna i norra Irak.
– Namnet är tänkt att symbolisera en hand som sträcker sig från Sörmland ned till norra Irak för att hjälpa de nödställda, säger Merwan.
Den 11 november landade han på flygplatsen i Erbil, huvudstaden i irakiska Kurdistan, beläget cirka 50 kilometer öster om Mosul i norra Irak. Därifrån reste han vidare till flera av de många flyktingläger som nu finns i området.
– Jag besökte en av skolorna i Dohuk, en stad norr om Mosul, som använts som flyktingläger. Runt 300 familjer bor där. Det är en liten skola. Alla utrymmen används, klassrum, korridorer och skolgård. Det är en katastrof, säger han.
Den hjälp som Merwan kunde erbjuda bestod av att skänka pengar och kläder till utsatta familjer, köpa mat och dela ut leksaker och godis till barnen.
Han berättar hur det kunde se ut när han och hans bror, och andra volontärer, kom gåendes på gatorna med säckar fulla med godis.
– Det är inte helt lätt att gå på gatorna med 15-20 kilo godis i säckarna. När vi var på väg till skolan en dag samlades ett hundratal barn omkring oss som alla ville ha godis. Vi fick hålla säckarna högt över axlarna, förklarar Merwan och skrattar till lite.
Efter att ha spenderat några dagar i skolan reste Merwan vidare till södra Duhok för att besöka ett av de större flyktinglägren. Han visar bilder på sin bärbara dator där tusentals vita tält står uppradade bredvid varandra, marken är upptrampad och lerig, på ett av tälten har någon skrivit frisör på kurdiska i röd sprayfärg. Merwan har dokumenterat det mesta – en kvinna på huk med händerna i ansiktet, barn som spelar fotboll, en provisorisk bazaar där man kan köpa vatten, frukt och grönsaker och diverse matvaror. Det är som en egen liten stadsdel i Duhok – en stadsdel som ingen vill behöva bo i.
– Det finns runt 3000 tält i det här lägret, med ett genomsnitt på fem personer i varje tält, uppskattar Merwan.
– Det vardagliga livet är tufft. Det finns ingen möjlighet till ett fungerande privatliv för familjerna eftersom det blir så trångt inne i tälten. Allt blir ett projekt, när du ska duscha, laga mat, gå på toaletten, fortsätter han.
Bilderna från insidan av tälten visar en yta på cirka 6x4 meter, med gjutet betonggolv, bågnande stålskelett och omslutande gummiduk, inte sällan med mögel på insidan. Överallt ligger filtar och madrasser, kokkärl, kläder upphängda på linor och personliga tillhörigheter.
Merwans syster är en av de som bor i flyktinglägret tillsammans med sin familj. Den lägenhet i centrala Duhok, som familjen fick tillgång till efter att ha flytt från Sinjar-berget i somras, blev tillslut för dyr att behålla. Nu trängs de ihop, åtta personer, i ett tält. Merwan är orolig. Vintern har kommit till norra Irak och vädret är bistert.
– Det är kallt och fuktigt. Materialet som tälten är byggda med är inte gjorda för klimatet. Folk riskerar att bli sjuka, och med det följer en oro om att inte kunna få någon behandling, säger han.
FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, rapporterade i slutet av januari att 900 000 flyktingar nu befinner sig i irakiska Kurdistan. Förutom det yazidiska folket är det många kristna som flyr, och många shiamuslimer, tillsammans med hundratusentals människor som flytt från Syrien. I hela Irak räknar man till drygt tre miljoner människor som befinner sig i flykt.
De hjälporganisationer som fanns på plats när Merwan besökte området i november och december bestod bland annat av Röda korset, Rädda barnen, Kvinna till kvinna och Läkare utan gränser. Utöver det arbetar UNICEF och UNHCR med att dela ut hundratusentals vinterpaket med varma kläder till flyktingar i Irak och de närliggande länderna Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet.
Katastrofen i området har även fått kända namn från filmbranschen att reagera. Några veckor efter att Merwan rest från Duhok besöktes flyktinglägret av skådespelerskan och människorättsarbetaren Angelina Jolie.
– Många av dessa oskyldiga människor har drivits på flykt flera gånger för att komma undan en frontlinje som hela tiden flyttar på sig, säger hon till UNHCR.
Hjälpen finns, men bristen på finansiering och tillträde gör att allt inte når fram till flyktingarna. Merwan själv har kilovis med insamlade kläder i ett förråd i Trosa som han inte haft råd att skicka iväg än.
– Pengarna räcker inte. Jag har kunnat skicka iväg ett större lass härifrån Trosa, och min bror har skickat iväg ett lass från Tyskland. Men det är dyrt. Det kostar 5000-6000 kronor att skicka iväg stora lass med kläder till Irak, säger han.
Den hjälp som Merwan hittills har fått från Trosabor, företag och kyrkor har betytt mycket, säger han.
– Jag vill verkligen tacka samhället här i Trosa och Sörmland; Öppen Hand i Nyköping, Citykyrkan, Trosalundskyrkan, Röda korset i Gnesta, Betelkyrkan, skolorna och alla människor, säger Merwan.
Han förklarar att han och broderns hjälpförening kommer fortsätta att engagera sig i situationen så länge som människorna i området far illa. Alla människor, säger han, förtjänar att vara fria från förtryck.
– Vi vill att alla, oavsett religion, kultur eller nationalitet, ska kunna respektera och älska varandra.
När Merwan kan återvända till Irak vet han inte, men han hoppas att det kan bli så snart som möjligt.
– Kroppen är i Trosa, men tankarna är kvar där nere, säger han.